goteborg.se och vilken typ av bibliotek jag skulle vilja jobba på

Vi har nu ägnat en halvtimma eller mer till att spy galla över goteborg.se här på jobbet, den sidan är så uppåtväggarna dålig att jag blir tokig. Det finns en struktur, men den är spretig och förvirrande och ologisk och layoten är ful. Om man väljer att söka efter något i sökfältet så får man en lång sökträffslista på mer eller mindre relevant information. Träff fyra var den sidan jag var intresserad av, om jag sökte på google så var träff ett rätt. Det borde inte vara så omöjligt för kommunen att klara av det här. Plötsligt slår det mig att jag kanske skulle skriva en uppsats om hur folk uppfattar möjligheten att hitta den information de söker på goteborg.se, användarvänligheten. Det är helt klart lockande, men kanske har jag för starka känslor inblandade i det hela för att kunna göra det. Och kanske ska jag inte ändra min plan om vad jag vill skriva om fler gånger.

Så till det här med bibliotek, jag praktiserade på Kumla stadsbibliotek en gång i tiden, närmare bestämt sommaren 2005, och där trivdes jag. Folk som kommer förbi flera gånger och barn som intresserar sig för böcker och står och gömmer sig bakom en pelare och inte riktigt vågar ställa frågor. Vardaglighet och en känsla av att få insyn i hela stan, för Kumla är en liten stad som går att greppa ganska lätt. Ett stadsdelsbibliotek borde kunna vara lite liknande, eller biblioteket i Lerum eller så. Och jag skulle gärna arbeta med barn och ungdomar. När vi gjorde observation på ett bibliotek så sa en av bibliotekarierna där att barnbibliotekarier var det ont om bland de nyutexaminerade. Så det skulle vi satsa på om vi var intresserade, så kanske är det en väg.  

Jobb, ett arbete med en lön, känns ganska långt bort. Det kändes långt bort och jag hade svårt att ta tag i att söka jobb på ett konstruktivt sätt. Och nu sparar kommunerna pengar och möjligheten att få jobb inom offentlig sektor känns näst intill omöjlig. Och här står jag nu och känner hopplösheten lägga sig som ett tung täcke över mig samtidigt som jag känner mycket lust och energi och vill hitta ett sätt att få in en fot. Vill jobba. Vill göra saker. Men jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska ta mig in.

Jag sitter just nu på ett bibliotek, ett förvaltningsbibliotek där aktiviteten är ganska låg pga sommaren. Folk har semester och vi tar en dag i taget. Neddragningarna innebär anställningsstopp, min fot in hjälper föga. Förhoppningsvis hjälper erfarenheten en smula, men kontakterna hjälper troligen inte. Förövrigt så behöver jag bli bättre på att använda mig av de kontakter som jag faktiskt har. Och jag behöver även sluta ge upp. Men hur sjutton gör man?

1,5 – 2

timmar extra varje dag skulle vara ungefär vad jag behöver. Tror jag. Och jag brukar berömma mig själv med att vara en lugn själ, tar saker som de kommer, en i taget. Och ja, trivs med att inte stressa. Men i och med tidsoptimismen den inställningen innebär och i relation till resten av samhället så sitter jag vanligen såhär runt tolv på nätterna och undrar var kvällen tog vägen. Jag vill ju bara ta det lugnt ett tag innan jag ska sova. Och jag vill inte att det ska behöva innebära att jag bara får fem och en halv timmars nattsömn – det är påtok för lite.

Men jag trotsar verkligheten och vägrar gå och lägga mig i tid. Vägrar slösa bort min dyrbara ensamtid med att sova. Och ändå är det ju så bakvänt, för inte blir det bättre för det. Inte blir jag piggare och inte har jag lättare att vara i nuet och känna det där lugnet när jag inte sover ordentligt.

Och hur mycket jag än tycker att de där 1,5 – 2 timmarna extra vore guld, så kommer de ju inte dimpa ner till mig. Ingen lapp från hemköp där det står att jag nu har två veckor på mig att hämta mina skimmrande extra timmar, inget paket att packa upp och plocka upp en komma fem till två timmar och hänga i taket, beundra och njuta av. Nej, jag får helt enkelt försöka njuta av de timmar som finns här istället och på något sätt hitta en ny inställning till de här 24 timmars intervallen, för jag har ingen lust att förlora jobb, nattsömn och ro för min rätt att trotsa dygnet..

Bibliotekarien

Det tycks finnas tre etablerade bilder av bibliotekarien

• Den strikt sexiga bruden – uppsatt hår, glasögon och kort kjol, gärna även den strikt.
• Den trista äldre tanten – även hon uppsatt hår och glasögon och hon ska säga schhhh hela tiden
• Den lilla pillimariska gubben med runda glasögon och rufsigt hår

Och jag kan själv lägga till den levnadsglada gudrun sjödén klädda bibliotekarien “kulturtanten”, den hittar jag dock inte när jag gör ett snabbsök på bibliotekarie eller librarian. Och jag får en känsla av att bibliotekarien har en ovanligt stark arketyp. Stämmer det eller är jag extra känslig för när just bibliotekarier arketypiseras?

Och själv är jag ganska typisk för detta yrke. Så typisk att jag under en observation på ett bibliotek fick en referensfråga angående Harry Potter och när jag, tillslut när mannen äntligen gav mig utrymme att säga något, sa att jag inte arbetar där fick svaret “Aha okej, men du ser jätte anställd ut!” Spännande. Jag hör till en yngre variant av kulturtant, klär mig gärna i Gudrun Sjödén kläder i den mån jag har råd och har markerade glasögon och hör och häpna; uppsatt hår. Inte alltid, men tex idag. Så nog borde jag bli anställd alltid…

femminutersinlägg

Egentligen är det inte så bra att skriva under stress, tänker jag, och sriver i alla fall. Jag bör gå ut genom dörren om ungefär sex minuter och nog hinner jag skriva något litet då? Det är spännande med känslan av att verkligenverkligen vilja skriva något, och göra det – trots att det inte är något konkret som jag vill få fram. De stora stressande grejerna som den här helgen skulle vara fylld av blev inte av, det ena ställdes in och de andra hoppade jag över att åka till, på grund av att det kändes mer stressande än något annat.

Och nu har det plötsligt blivit så att söndagen, den dag då jag skulle mest bara kunna ta det lugnt, blev uppbokad istället. Från nu strax till ikväll. Men jag börjar fundera på att hoppa över kvällsplanen som var en teaterföreställning och istället åka hem och sätta mig på balkongen, om det är tillräckligt varmt, och läsa en bok och skriva. Det lutar nog åt det, jag behöver lugnet. Och jag behöver öva mig på att vara ok med att välja lugnet trots att trevliga andra aktiviteter står itll buds.

Nu är det dags att sätta på sig skorna!

Nattuggla

Det började med att jag var arg, så skrev jag av mig, sen tog jag ett bad och så satte jag mig vid köksbordet. Tog en av böckerna från köksbokhylldan det blev Simtag och jag hade inte tänkte börja läsa den riktigt, men så gjorde jag det ändå. Och jag flöt liksom in i språket och noterade nya saker jämfört med förra gången, för nästan ett år sedan. Mer detaljer och jag tog en öl ur kylskåpet för att göra Anneli sällskap, för att öl plötsligt kändes som ett bra sällskap till boken. En folköl som gjorde kinderna varma.

Då blev jag sugen på att skriva några rader. Men möttes av ett samtal på facebook, chatten där. Om hur folk är fast i tänket och inte ser. Om hur promiskuösa kvinnor inte respekteras, om hur de faktiskt får förstå att vettiga män inte intresserar sig för sådana… och så tipsade jag om The Ethical Slut och så småpratade vi vidare om småsaker.

Och nu är klockan snart tre och klockan sju imorgon bitti har jag tvättid. Det är bra om jag tvättar, om inte alla, så i alla fall några kläder. Det är bra att ha något rent att sätta på sig, ibland. Men det är även bra med sömn, jag vet inte vad som är viktigast. Det går ju även att tvätta upp lite underkläder och en kjol, i handfatet också. Och en skjorta, eller tröja.

Jag vill ha nya badkläder.

Uppdrag granskning

Jag kunde inte låta bli att gå igenom Dok-hyllan innan jag gick. Dok står för tillämpad psykologi och är en av de populäraste hyllorna på det här biblioteket. Jag gissar att det är företrädelsevis kvinnor som lånar böckerna som står där, men det kan vara en fördom.

I vilket fall så hittade jag dessa böcker:

• Guld, av Bodil Jönsson
• Självkänsla nu! av Mia Törnblom
• Mindfulness – en väg ur nedstämdhet, av Mark Eilliams, John Teasdale, Zindel Segal och Jon Kabat-Zinn
• Bli fri från ditt medberoende – sluta kontrollera andra, börja bry dig om dig själv, av Melody Beattie

Och igår lånade jag hem:

• Att leva ett liv, inte vinna ett krig, av Anna Kåver

Det är inte säkert att jag kommer läsa alla dessa böcker och det är inte heller säkert att de kommer leda till någon revolutionerande förändring i hur jag agerar. Självhjälpsböcker brukar mötas av ganska mycket förakt, men jag tycker att där finns en hel del att hämta – i vissa av alla dessa böcker. Och min riktning just nu handlar om att jag vill vara mer i nuet och att jag vill fokusera mer på mitt egna liv än på andras. 

Jag märker hur en liten röst inom mig inte riktigt vill gå med på det där sista, man bör väl tänka på andra i första hand, eller iaf nästan lika mycket som på sig själv? Det är väl ganska otrevligt att inte engagera sig, att inte bry sig om, att inte ta hand om, att inte finnas till – hela tiden… Men jag är inte så säker på det där längre. Jag är inte säker på att jag gör bäst nytta för mina vänner om jag lägger ner oceaner av tid på deras problem och om jag ställer upp och finns till hands för deras skull. Kanske blir det snarare tvärt om, att jag genom mitt agerande tyngs av allt det jag tror att jag måste ta hand om och att jag i mötet med dessa vänner mest bara ser den börda jag tror att jag behöver ta över – hur upplyftande är det på en skala att känna att man mest bara är en börda?

Jag har övat mig, sen i höstas någon gång på att sätta mig själv i första rummet i mitt egna liv. Att faktiskt itne bekymmra mig, inte fundera så mycket på och inte lägga ner mina promenader i skogen på att lösa – andras problem. Det går framåt, men än fastnar jag ändå där med jämna mellanrum. Och just det en del av detta som undertiteln p å en av böckerna pekar på ” Sluta kontrollera andra[...]“, allt det här brysigomandet blir i praktiken att jag försöker ändra på folk och det känns ju inte alls särskillt bra.

Grannar

Jag läste det här och kom att tänka på min önskan att någon av mina grannar ska flytta så att jag får en ny. Det finns fem lägenheter i mitt hus förutom min och jag känner till alla grannar utom de över vilket gör att jag blir misstänksam av var och varannat ljud som kommer därifrån. Det låter dunk som om något stort och tung placeras plötsligt på golvet. Och ibland hör jag upprepade halvhöga ljud, min fantasi skenar iväg åt håll som jag inte vill tänka om vad som pågår där uppe. En gång ringde jag störningsjouren, men de ville inte göra något, jag ringde inte polisen eftersom jag tror att jag bara hittar på, skapar historier som är mer farliga än varkligheten, men man vet ju inte. När är det läge att ringa?

Själv kan jag bli så förbannad att jag skriker och smäller igen dörrar. Jag kan gråta hejdlöst och tro att allt är kört. Vad tänker grannarna då, inte som i “vad ska grannarna tänka?” utan som i att jag verkligen undrar vad de tänker om de blir oroliga, om de funderar på att ringa polisen för någon måste ju göra mig illa så arg som jag är. Så förtvivlad som jag kan bli.

Tillbaka till grannarna över, jag har ingen aning om vad de sysslar med och jag begriper inte hur de får tag i mat tex, de tycks ju aldrig gå ut för att handla. Min dygnsrytm är inte statisk så jag tycker att jag rör mig ut och in i trappen alla tider på dygnet, men jag stöter aldrig ihop med grannarna över. Det kan ha varit dem som var i tvättstugan sista jag tvättade – jag tyckte numret på deras lås borde stämma med deras lägenhetsnummer.

Eftersom de inte syns och eftersom jag gillar att ha koll på vilka som bor omkring mig, i alla fall en aning, så hoppas jag att de flyttar och att någon trevlig flyttar in.

Jobba

Idag bestämde jag mig när jag kom till jobbet för att försöka fokusera på att arbeta mer än vad jag gjort de senaste veckorna. Så jag satte igång med gallring av E lite mer engagerat och det var riktigt trevligt. Om jag tar si sådär 5 böcker åt gången så är det ganska kul och märks att det går framåt. Långsamt men säkert börjar jag se slutet på E-hyllan och jag känner att det kommer kännas fasligt skönt när det är klart. När alla böcker som står där på hyllan är genomgångna och utvalda som böcker som ska vara kvar.

Jag funderade lite på varför jag engagerat mig så dåligt på jobbet på sista tiden och insåg att en stor anledning är känslan av meningslöshet, att detta ändå inte kommer leda till ett fast jobb. Att kommunens besparingar satte stopp för det, efter att vi varit på ett möte där de gick igenom läget och bland annat nämnde anställningsstopp så började jag tappa sugen. När den enda motivationen för att jobba är att vara duktig så känns det inte så särskilt motiverande för mig.

Det är sant att jag kan få en bra merit med mig härifrån, men vad ska jag med den till om där inte finns några jobb att få i vilket fall? Jag är medveten om att man inte bör vara såhär negativ och att hopplöshet inte är den bästa grejen att sysselsätta sig med om man nu ska få jobb, men efter år av arbetslöshet och praktikplatser utan resultat så känns inte läget mer positivt när kommunens budget stramas åt och det är allmänt kasst läge på arbetsmarknaden. Det känns hopplöst helt enkelt och jag har svårt att hitta motivationen att engagera mig.

Förra fredagen tog jag en kraftanstängning och började spåna på uppsatsens ämne lite mer konkret och det kändes bra, men jag har svårt även där med motivationen – inte kommer det regna biblioteksjobb över mig för att den där uppsatsen blir klar… och biblioteks- och informationsvetenskap är ett konstigt ämne när det gäller uppsatsskrivande, det är inte ett klart avgränsat och tydligt ämne alls och ändå så minns jag hur de poängterade vikten av att skapa ett avgränsat fält – att göra biblioteks- och informationsvetenskap till ett avgränsat och tydligt ämne, för det höjer statusen. Status blir viktigare än logik. Och kopplingen till arbetet, bibliotekarie, tappas bort någonstans på vägen.

I fredags, delvis som en del av min månatliga PMS-svacka så kändes det helt förfärligt hopplöst allting, jag föll ner i en avgrund där jag bara såg år efter år efter år av arbetslöshet och pengabrist. Och hur detta skulle tära på mig mer och mer så att jag tillslut inte hade ork kvar till resten av livet heller – jag önskar att jag inte påverkades så av att vara arbetslös, men det tenderar jag tyvärr att göra.

Och nu är det strax lunch och idag blir det sushi!

Tidning mot min vilja?

Idag har jag ägnat tiden på jobbet till att svara på kommentarer på den andra bloggen, fixa och dona med E-hyllan och låna ut ytterligare en bok till mig själv. Jag har 13 böcker lånad nu och jag har lite svårt att prioritera mellan dem. Som tur är så har jag de till den 24 augusti och jag har som en allmän övning till mig själv att lägga ifrån mig böcker som inte ger något utan att känna någon slags orättvisa för det.

Det samma ska jag försöka göra när jag läser GP som jag nu får hem för att pappa har sett till det, utan att fråga om jag var intresserad. Jag känner att morgontidningar är mer krav än något annat, de hamnar på hallmattan och sedan händer inte så mycket mer och långsamt men säkert så bildas där en hög av olästa tidningar. Det känns som ett sådant slöseri med information och med papper. Fast det är mer känslan av att jag missar information som känns jobbig. Och om jag tar upp tidningen och börjar läsa så får jag någon slags känsla av att jag bör vara rättvis mellan de olika artiklarna. Att det inte är ok att hoppa över vissa saker och läsa andra. Att jag bör engagera mig i De Stora Viktiga Händelserna och inte hoppa till Kultursidorna direkt. Och jag tänker att de politiska är ju också intressant, men jag orkar inte sätta mig in i det nu. Allt som signalerar domedag vi kommer alla dö, hoppar jag över med gott samvete – jag behöver inte läsa mer sådant.  Jag är fullt tillräckligt bra på att skapa diverse skräckbilder av vad som skulle kunna hända alldeles av mig själv. Det är inget jag vill understödja. Det jag menar är iaf att jag tänker öva mig på att använda lustprincipen även när jag bläddrar i tidningen. Lockar någon rubrik så läser jag, annars är det bara att bläddra vidare.

För övrigt gillar jag radio bättre, då kan jag lyssna på saker jag inte visste var intressanta och stänga av om det är ”vi kommer alla dö om vi inte skyddar oss hysteriskt mot precis allt”-program. Av någon anledning är det lätt då, att stänga av. Lättare än att hoppa över tidningssidorna.

Växtlighet.

Jag gick en promenad i skogen med kamera i högsta hugg. När den ställer om färgerna, kameran, så blir jag lite irriterad. Den väldigt lila blomman blev blå och ljusskiftningar förstärks och blir underligga. Det blev en aning bättre när jag ställde om till “blixt” inställningen trots att jag inte använder blixt.

Jag har svagt av musik utan för fönstret, det är skymning och luktar av blommor utifrån. Om jag går ut på min balkong är lukten nästan för stark, men också väldigt somrig. Jag kan inte härleda vad det är som doftar dock. Ordval: doft/lukt. Det är inte riktigt behagligt, men är en blomdoft ändå. Nåja, jag säger att det luktar sommar. Och jag funderar på om min kaprifol kommer få några blommor i år – den får små knoppar, men de verkar dö innan det händer något mer. Kanske om jag är noggrannare med att vattna. Klematisen har många småsmå knoppar nu så där blir det nog en massa lilablå blommor snart, den har sträckt sig en bra bit på balkongräcket och hela balkongen är så mycket trevligare nu. Jag kan ställa mig där ute och känna hur jag slappnar av när jag kommer hem och är uppe i varv.

Växter är bra för nunärvaron.