Djup tack!

Mitt förra inlägg fick mig att fundera lite kring det här med min sociala fobi, eller vad det nu handlar om. En kurator har tolkat det som att det nog är någon form av social fobi som kommer ibland. Det som händer är att jag i vissa sociala situationer blir stum, jag kan inte förmå mig själv att säga något och om jag lyckas med det så pratar jag ganska tyst och folk brukar be mig prata högre vilket i sig är en trigger och jag har väldigt svårt att prata högre i det läget. Jag kan nästan bli gråtfärdig, eller arg av att någon ber mig prata högre, särskilt om det sägs på ett irriterat sätt. Jag blir arg för att jag just då tycker att personen borde fatta att det är en kraftansträngning för mig att alls säga något, samtidigt så förstår jag att om någon inte hör vad jag säger så är det helt logiskt för den att be mig prata högre. Känslan kan dock inte ta in det, jag kryper in i mitt skal och kan mycket väl välja att gå därifrån. Göra något som inte kräver social interaktion.

Jag är inte helt på det klara vilka sociala situationer som triggar detta, men jag har ett par idéer om situationer där det är vanligare att det blir så än andra.

Formella och/eller ytligt sociala situationer har jag svårt att delta i och det i sin tur gör att jag hamnar i min egen bubbla. När jag från den positionen ska ställa en fråga eller inleda ett samtal så kan jag inte komma på hur jag ska formulera mig och det blir plötsligt väldigt viktigt att formulera frågan klart och tydligt. Om jag inte kan formulera frågan klart och tydligt så blir jag rädd att min röst ska vara sådär svag så att jag blir ombedd att prata högre. Det i sin tur kan trigga ytterligare osäkerhet. Dessutom kan jag bli arg på själva situationen och anklaga mig själv för att jag gör mig så liten och svag. Jag tror att jag till viss del föraktar mig själv när jag blir sån.

Situationer då jag oftast är självsäker och tar mycket plats är när det sociala handlar om att diskutera något som intresserar mig (och mina intressen sträcker sig ganska vitt) och när det finns utrymme för att prata personligt påriktigt (och med det menar jag att man kan svara ärligt på frågan ”hur mår du?” tex.). Så när det gäller arbetsplats så skulle jag behöva ett ställe där det snarare är diskussioner och att dela personliga tankar som gäller och inte en social kultur som bygger på ytliga fraser.

Annonser

, ,

  1. #1 av Cissie på 24 oktober, 2011 - 9:08

    Känner väl igen mig i det du skriver, vet inte hur jag ska lyckas prata högre och våga mer.

  2. #2 av amanda på 24 januari, 2013 - 3:38

    Tack för att jag fick läsa det här. Jag känner exakt likadant, även fast detta publicerades 20 februari 2011… Tack :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: