Arkiv för kategorin arbetslöshet

Ord

Jag känner mig fortsatt osäker på hur jag kan skriva om böcker jag läst. Jag läser, känner, tar in och sedan vet jag inte vad som finns att säga. Till saken hör nog att jag själv inte vill veta mycket om böcker innan jag själv tar del av dem, det samma gäller filmer.

Häromdagen läste jag Yarden, det var en bok jag hört en del om innan jag läste den och på grund av detta hade jag också höga förväntningar. Jag vill inte förstöra andras läsupplevelse med höga förväntningar heller. Eller med förutfattade förväntningar även om de inte är höga. Det är något visst med att vara ganska blank inför en bok, även om författarens namn och bokens utsida oftast också ger en föraning, en idé om vad som väntar.

Och visst är det så att jag ofta väljer vad jag ska läsa utifrån tips, att jag hört något, att ett fragment i någons beskrivning av en bok har gjort mig nyfiken.

Yarden och Kallskänken har jag precis läst. En inblick i hur det kan vara att arbeta ”på botten” och så tydligt ur ett manligt respektive kvinnligt perspektiv. Och det som slog mig var bland annat hur jag själv hela tiden känner mig trygg och säker även om jag har arbetat som vårdbiträde, habiliteringspersonal och nu har haft försörjningsstöd i drygt tre år. Och jag tänker att det handlar om klassbakgrund och mitt antagande att det löser sig längre fram. Ett antagande som inte är lika självklart för alla. Dessutom skäms jag inte för att jag får försörjningsstöd eller för att jag inte har arbetat på länge, jag ser det mer som ett utslag av att det finns få jobb. Ett faktum.

Men visst har jag erfarenhet av att inte riktigt få pengarna att räcka till, att inte veta hur länge jag får leva i relativ frihet, det vill säga utan en massa kontrollmekanismer. Visa upp mitt kontoutdrag, visa vilka jobb jag sökt, visa hur mitt CV ser ut, visa på att jag duger, att jag gör vad jag kan för att få ett jobb. Visst har jag känt den stressen. Att inte få pengar till glasögon som har specialbehandling för att slippa se ut som en insekt tex (rätt mycket förstoringsglas i mina glasögon) – och därför få låna pengar av andra och sedan betala av det lånet under ett drygt år.

Men jag känner mig ändå hela tiden trygg, lugn, vilar i välfärdslandets trygghet. Och tack och lov för det, utan den tryggheten skulle jag troligen gå rakt in i en depression och inte klara av att göra någonting.

Jag blev lite sugen på att skriva ur mitt perspektiv och även fundera kring min trygghet, var den kommer ifrån. Vi hade inte alltid pengar när jag växte upp heller. Jag behöver inte så mycket pengar för att leva som jag vill, det kanske är en del?

, , ,

Lämna en kommentar

Var ligger problemet egentligen?

Tankarna som startade någonstans då jag skrev det här har vidareutvecklats och utifrån ett par samtal på senaste tiden så har jag bestämt mig för att helt enkelt säga upp mig från möjligheten att få lönebidrag, eller specialhjälp för den delen. Jag har insett att det stjälper mig snarare än hjälper mig.

Det beror på ett par saker, dels så blir jag behandlad som att jag behöver något mer hjälp än vad jag känner att jag behöver och då känner jag mig nedvärderad. Dels så grundar sig hela den hjälpen jag kan få på att jag inte skulle vara fullt funktionsduglig och det gör att jag till viss del har känt att jag behövt bevisa att det är så, väldigt kontraproduktivt. Och sist men inte alls minst så vill jag inte bli presenterad för en arbetsplats som någon i behov av hjälp och stöd. Om det är något som gör att jag blir i behov av hjälp och stöd så är det att bli bemött som att jag behöver det.

Så, imorgon ska jag maila och säga upp mig och sedan kasta mig ut i normaliteten. Min nya inställningen är att istället för att hoppa på möjligheten att få specialhjälp så ska jag arbeta för rätten att vara olika på arbetsplatser. Om det inte är ok att vara som jag är på en vanlig arbetsplats, ja då är det något väldigt galet med arbetsplatsen i fråga.

Lämna en kommentar

Att sälja arbete till reapris

Det är snart dags för mig att börja söka arbete och jag har möjlighet att få lönebidrag. Detta är jag  skeptisk kring eftersom det känns som att vara en lite sämre kopia till billigare pris. Vad är tanken bakom det hela egentligen, att en arbetsgivare ska våga anställa mig trots att jag är lite skev (eller vad det nu är jag anses vara)? Och detta gäller ju inte bara mig utan alla som har möjlighet att få lönebidrag. Och att vi förväntas vara tacksamma för denna möjlighet.

Samtidigt så kanske denna möjlighet faktiskt kan göra det lättare för mig att få in en fot på den arbetsmarknad som jag vill ha mina fötter i. Kanske tänker inte arbetsgivaren ”Denna arbetstagare kommer till reapris alltså måste det vara något fel på den” utan snarare ”denna person verkar vara en bra bibliotekarie och är dessutom billigare att anställa, så bra då har vi råd med fler böcker..” Dessutom kan det hela ge mig möjlighet att vara mig själv då jag kan prata om de eventuella problem jag kan ha och slipper känna mig nödgad att dölja det. Men det borde vara självklart! Gah! Dessutom är mitt problem (att jag ibland har social fobi) inte direkt ovanligt bland bibliotekarier och borde kunna räknas som en normalvariation. Ett faktum bara.

Hur blir det med den där fobin om jag talar om att den finns, kommer den göra sig påmind oftare eller mer sällan pga det? Med tanke på att jag blir mer bekväm om jag får vara påriktigt så lär det vara en fördel om jag pratar om att det finns, men om andra reagerar med obekvämhet och flykt på det så vette fan om det är konstruktivt. Det gäller ju vare sig jag har lönebidrag, eller inte.

En sista reflektion är att jag funderar på om jag kan komma att ta arbetet mindre på allvar om jag vet att jag är en reavara. Att förväntningarna på mig är lägre, eller att jag på något sätt kommer att leva upp till min position som just reavara. Det vore ju dumt om det blir så, men jag vet att jag har lite svårt att ta min roll som praktikant på allvar (av lite samma anledning), så då kan ju det samma gälla med min roll som reavara?

, , , ,

Lämna en kommentar

En liten gnutta sol!

Den här veckan började med två jobbiga dagar. I måndags tog allting tre gånger så lång tid som jag hade planerat och så fick jag, precis när jag kände mig hopplöst orkeslös och stressad, fem brev med olika typer av krav på mig. Det blev lite för mycket, som tur var hade jag en middag inplanerad på kvällen tillsammans med en vän jag  inte träffat på länge. Det var väldigt bra att bara komma iväg och göra något annat. Något jobb blev det dock inte sökt.

Igår började på ungefär samma vis, tiden rusar iväg, eller det handlar kanske snarare om att jag är lika snabb som en snigel? Ute regnade det ordentligt och dagsplanen var att lämna tillbaka en nyckel på Gamlestadens bibliotek och att anmäla mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen för att sedan åka till Zeppelin och plugga. När jag klev ut från arbetsförmedlingen så märkte jag plötsligt att jag inte hade någon ryggsäck på mig så jag vände in igen för att se om jag glömt den där inne trots att det egentligen var rätt orimligt då jag inte satt mig ner eller så och inte brukar ta av  mig ryggsäcken när jag står upp. I ryggsäcken hade jag min personliga dagbok och en studiedagbok och tankarna började gå igenom alla platser jag varit på och om det i alla fall var så att personen som eventuellt hittade min personliga dagbok inte skulle kunna koppla den till mig. Det mest frustrerande var faktiskt inte att jag är personlig för min egen del utan att där står saker om andra som de nog inte vill ska bli allmänt känt.

Jag kom efter ett tag fram till att det förhoppningsvis var så att jag inte fått med mig ryggsäcken alls och så åkte jag hem igen. Ryggsäcken låg på hallgolvet, hemmet var höljt i dunkel och jag var hungrig utan att ha någon vettig mat hemma. Dessutom hade jag börjat få ont i magen på ett sätt som kändes lite likt operationsontet så jag oroade mig kring det. Fy, vilken dag. Avslutade den hos en granne med att laga mat vilket var det bästa tänkbara då jag ofta mår bra då jag gör praktiska ting.

I natt sov jag åtta timmar och nu ska det väl gå bra att fokusera. Målet är att få till problemformulering – teori – frågeställing i uppsatsen idag. Vi fick förslaget att lägga teorin tidigt och det är nog bra. Om en halvtimma har jag studiedejt. Idag ska fokuset vara med mig!

, , ,

Lämna en kommentar

Göteborg med omnejd

Jag vill inte flytta för att få ett jobb och jag kan tänka mig att pendla en bit för att kunna bo kvar här. Frågan är hur stor min radie kan bli och hur många arbeten det finns inom denna radie, det är kanske även intressant, om än lite skrämmande (om målet är att få ett jobb inom bibliotek), att fundera på hur många andra bibliotekarier det finns inom samma radie. Det är inte en fördel för mig att bibliotekshögskolan ligger i Borås.

Det som är en fördel för mig är att jag har lärt känna ganska många bibliotekarier på vägen, via praktiker, vikariat och livet i stort. Det tycks vara så att många bibliotekarier korsar min väg i största allmänhet, vilket vi troligen kan tolka som att jag valt ett yrke ganska typiskt för min sociala krets, eller klass om man så vill. Detta leder i sin tur till att jag har ”rätt” habitus för att ”gå hem” på anställningsintervjuer.

Jag kan skratta lite åt att jag, när jag utförde en observation på ett bibliotek, fick en referensfråga ställd till mig – jag hade svårt att avbryta mannen som ställde frågan troligen för att han var angelägen om att ställa hela sin fråga i ett sjok för att inte bli missförstådd. När han tillslut var klar så sa jag att jag inte arbetade där. Hans reaktion var ett förvånat och glatt ”oj, men du ser jätteanställd ut!” Så jag kan ju hoppas på att jag får en anställning för att jag passar så bra in mellan bokhyllorna?

Sedan går det naturligtvis även att ifrågasätta homogeniteten bland bibliotekarier, men där tror jag att jag har ett antal dolda sidor som kan behöva få utrymme på biblioteken, även om det nu inte är pga dem som jag blir anställd.

, , , ,

2 kommentarer

Att skapa arbete

Jag tycks börja min väg in i ett yrkesliv med att en kritisk granskning av arbetets plats i vårt samhälle. Boken jag läser heter Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin och börjar med att ställa frågor kring det absurda i att ”skapa arbete”. Begreppet arbete problematiseras också, men om jag nu för enkelhetens skull väljer att tolka arbete som lönearbete, dvs något vi gör för att få lön för att kunna försörja oss å ena sidan och å andra sidan något som behöver göras för att samhället ska fungera. Så är det framförallt i relation till det senare som det blir absurt. Det vill säga att skapa arbete borde handla om att skapa fler/mer/större behov, eller att utföra arbeten som inte behöver göras. Kanske? Sedan funderade jag vidare kring stressen inom den offentliga sektorn – där bör det finnas möjlighet att låta folk arbeta och behövas. Men troligen är det inte intressant eftersom det inte enligt den kapitalistiska logiken ”genererar värde” (pengar). Fast vad genererar pengar egentligen? Och hur mycket pengar behöver vi ha i rullning. Mer antagligen, om vi hela tiden skapar mer behov för att folk har rätt till arbete. Jag kommer förhoppningsvis kunna prata något mer strukturerat kring ämnet efter att jag har läst ut den här boken och pratat om tankarna med ett antal vänner. Det är i alla fall ett av mina mål.

Nu är klockan sen och det är dags för sömn, imorgon skall jag söka ett jobb samt planera uppsatsarbetet.

, , , , ,

Lämna en kommentar

Såhär är det att vara bidragsberoende i Sverige 2009

Varje månad, senast den femtonde, så ska jag lämna in ett papper till socialkontoret med info om inkomst, min hyra, försärkning, el-kostnad, ev. medicinkostnader och om jag behöver pengar till något extra. En gång bad jag om pengar för glasögon – de billigaste glas-glasögonen utan specialslipningar och med billgaste bågarna skulle jag få. Jag har såpass mycket synfel att det inte funkar, jag skulle se ut som en insekt. Som tur är har jag en vänlig vän som hjälpte mig. Glasögonen kostade 4000:-, enligt Synsam var de billigt och de hade inte gått att få ett par billgare, de skrev de till min socialsekreterar, det spelade ingen roll. Från soc fick jag 2500:-, resten betalar jag av med 200:- varje månad till min snälla vän. I maj gick mitt kylskåp sönder, all mat frös och jag fick köpa ny mat. Jag bad om 300:- extra för det, det fick jag inte – det ska grundnormen räcka till tydligen.

Sen i maj så jobbar jag, praktik, på ett bibliotek fyra dagar i veckan, den femte skriver jag på min uppsats. Det är heltid. För detta får jag ca. 4000:- från försäkrningskassan. För att få de pengarna så måste jag skicka in ett papper som jag fyllt i och som någon på praktikplatsen skrivit under, varje månad. Jag meddelar soc vad jag får och får lika mycket mindre från dem. Ett papper extra, heltidsjobb och inte ett öre mer att leva för.

Var tredje månad får jag en stor hög med inbetalningskort från CSN, då måste jag skriva till min socialsekreterare och be om ett papper på att jag har soc, fortfarande. Det pappret ska jag skicka in till CSN så att de alldeles säkert vet att jag är för fattig för att betala sisådär 1000:- per månad. Under tiden ökar min skuld till CSN duktigt varje år. Just nu är min skuld till CSN 300 949:-.

Vad har jag då att leva för varje månad?

Jag brukar få runt 8000:- från soc, 3700:- går till hyra. När alla räkningar är betalda brukar jag ha mellan 2000:- och 2500:-. Riktigt bra månader har jag 3000:- kvar att leva för, då bör jag egentligen spara så att jag tex har råd med spårvagnskort. Det fungerar helt ok att leva för den här summan pengar i ett halvår eller så, men efter en längre period så börjar det bli svårt. Det ska räcka till kläder, men jag förstår inte hur. Ett par strumpor, eller en billig t-shirt är väl ok. Men byxor till exempel, de brukar kosta si sådär 500:- och det har jag inte råd med. Jag har ärvt och fått byxor senaste åren. Det samma gäller skor. Födelsedagspengar brukar även de få gå till kläder.

Nu kollade jag precis mitt konto, jag hade fått in skatteåterbäringen – det jag betalade för mycket i skatt förra året 1697:-, det måste jag meddela soc, så att de kan dra den summan från nästa inbetalning. Det känns förjävligt, att jag betalade för mycket i skatt, på en mycket låg lön och när jag får tillbaka den nu så resulterar det i absolut ingen förändring i min ekonomi. Jag hade gärna haft de 1697:- då istället om jag nu inte får dem nu.

Förra gången jag hade soc så fick jag även 1000:- i bostadsbidrag de 6 första månaderna. Sen fick jag ett jobb, på det jobbet tjänade jag mer än 77000:- brutto på de resterande 6 månaderna (jag tror summan var lägre då, för ett par år sedan) . Pga denna summa pengar, som jag knappt kunde leva på, så är jag nu återbetalningsskyldig till försäkringskassan. Om jag får ett jobb senare i år så kommer jag även bli skyldig de 3000:- som jag fått i bostadsbidrag i år.

Ett hett tips är att se till att inte behöva gå på soc första halvan av året, då tvingas man nämligen söka bostadsbidrag, om man sen får ett jobb så måste man betala tillbaka det. Om man istället har ett jobb första halvan av året och sedan måste vända sig till soc, då måste man även då söka bostadbidrag, men det kommer man då inte få, eftersom man tjänat pengar tidigare. Då blir man inte återbetalningsskyldig.

Jag har haft otur och varit beroende av soc fel halva av året, dålig planering?

77 000:-, det är ca 54 000:- efter skatt, det blir 4500:- per månad. Om man tjänar 4500:- per månad och har en hyra på 3700:- så har man 800:- kvar. Då får man inget bostadsbidrag.

När man har fulltidspraktik och inte har någon a-kassa så får man ca 4000:- från försäkkringskassan, vad är det för en summa? Den går inte att leva på så hur kom de på den?

, , , ,

1 kommentar

Att lägga ifrån sig en bok innan den är utläst

Det är något jag övar mig på. Boken om medberoende som jag höll på att läsa, bestämde jag mig imorse för att inte läsa ut – jag kände inte att den hade så mycket mer att komma med. Jag hade förstått poängen och behövde inte läsa samma sak om och om igen för att övertygas. Och det blev lite för mycket gud och högre makter för min smak. Kontentan är att boken gav mig en påminnelse om att jag har rätt att engagera mig i mig själv och ta vara på mig själv i första hand och att andra inte behöver uppfostras/tas om hand.

Så jag tog Drömjobbet – så här gör du för att få det istället. En bok som jag tvekade att ta eftersom den kändes lite onödigt käck, men som jag efter lite bläddrande ändå kom fram till att jag kunde få ut något av. Och som föregående inlägg visar har jag redan fått ut något litet av den. Känslan kvarstår att den är en aning för glättig i tonen, men det går nog att finna endel vettigt där i alla fall. Om inte annat så är det bra för mig att fokusera på jobb och möjligheter.

Apropå jobb och möjligheter så har jag ”hittat” en mentor, en bibliotekarie som är vän till vänner och som erbjöd sig att vara min mentor. Det känns trevligt och bra. Vi ska ses nästa vecka.

Lämna en kommentar

Oj

Jag tog med mig en bok häromdagen Drömjobbet – så här gör du för att få det trots att jag tyckte att den såg lite för käck ut. Och nu på morgonen så har jag sysselsatt mig med en övning i boken som går ut på att skriva sin tidslinje. Egentligen från födseln, men jag nöjde mig med från gymnasiet då jag kände att jag inte ville lägga ner tid på alla upp och nergångar under skoltiden, jag känner till dem rätt väl.

Och först började jag och försökte pricka in viktiga händelser, jobb, studier, folk, platser, men det gick inte ihop jag insåg att jag blandar ihop vilket år det var vad hände så jag började från början. Tog mitt cv och fyllde först i alla arbeten och praktikplatser, sen alla studier och alla ställen jag bott på. Och det blev tätt. Jag lät varje år vara två cm på pappret och det är lite svårt att få grepp om vad som hände när ändå. Och en kurva för hur jag mådde under tiden är det inte lätt att få till. Och då fick jag för mig att räkna hur många platser jag bott på och hur många sysselsättningar jag haft.

Det visade sig att jag har flyttat nio gånger och sysselsatt mig med 16 olika saker, arbeten, studier och praktikplatser. På tio år. Och jag har självuppfattnignen att jag gör alldeles för lite och är oengagerad. Att jag inte haft så särskilt många jobb och att jag borde skärpa mig. Att de flesta andra gjort mycket mer än mig. Jag tänker nu att det kanske inte stämmer.

Lämna en kommentar

goteborg.se och vilken typ av bibliotek jag skulle vilja jobba på

Vi har nu ägnat en halvtimma eller mer till att spy galla över goteborg.se här på jobbet, den sidan är så uppåtväggarna dålig att jag blir tokig. Det finns en struktur, men den är spretig och förvirrande och ologisk och layoten är ful. Om man väljer att söka efter något i sökfältet så får man en lång sökträffslista på mer eller mindre relevant information. Träff fyra var den sidan jag var intresserad av, om jag sökte på google så var träff ett rätt. Det borde inte vara så omöjligt för kommunen att klara av det här. Plötsligt slår det mig att jag kanske skulle skriva en uppsats om hur folk uppfattar möjligheten att hitta den information de söker på goteborg.se, användarvänligheten. Det är helt klart lockande, men kanske har jag för starka känslor inblandade i det hela för att kunna göra det. Och kanske ska jag inte ändra min plan om vad jag vill skriva om fler gånger.

Så till det här med bibliotek, jag praktiserade på Kumla stadsbibliotek en gång i tiden, närmare bestämt sommaren 2005, och där trivdes jag. Folk som kommer förbi flera gånger och barn som intresserar sig för böcker och står och gömmer sig bakom en pelare och inte riktigt vågar ställa frågor. Vardaglighet och en känsla av att få insyn i hela stan, för Kumla är en liten stad som går att greppa ganska lätt. Ett stadsdelsbibliotek borde kunna vara lite liknande, eller biblioteket i Lerum eller så. Och jag skulle gärna arbeta med barn och ungdomar. När vi gjorde observation på ett bibliotek så sa en av bibliotekarierna där att barnbibliotekarier var det ont om bland de nyutexaminerade. Så det skulle vi satsa på om vi var intresserade, så kanske är det en väg.  

Jobb, ett arbete med en lön, känns ganska långt bort. Det kändes långt bort och jag hade svårt att ta tag i att söka jobb på ett konstruktivt sätt. Och nu sparar kommunerna pengar och möjligheten att få jobb inom offentlig sektor känns näst intill omöjlig. Och här står jag nu och känner hopplösheten lägga sig som ett tung täcke över mig samtidigt som jag känner mycket lust och energi och vill hitta ett sätt att få in en fot. Vill jobba. Vill göra saker. Men jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska ta mig in.

Jag sitter just nu på ett bibliotek, ett förvaltningsbibliotek där aktiviteten är ganska låg pga sommaren. Folk har semester och vi tar en dag i taget. Neddragningarna innebär anställningsstopp, min fot in hjälper föga. Förhoppningsvis hjälper erfarenheten en smula, men kontakterna hjälper troligen inte. Förövrigt så behöver jag bli bättre på att använda mig av de kontakter som jag faktiskt har. Och jag behöver även sluta ge upp. Men hur sjutton gör man?

, , ,

3 kommentarer