Arkiv för kategorin deckare

helt slut

Igår jobbade jag hela dagen och åkte sen hem till en vän för att planera vår/t relationsanarki-workshop/samtal inför polykonferensen. Kom i säng vid ett och försov mig så att jag var tvungen att gå till jobbet utan frukost, för just idag var det viktigt att jag inte kom för sent – ett viktigt möte. Det viktiga mötet var instället och jag gick och köpte frukost på hemköp. Nu sitter jag är orkar inte ta mig för något alls och vill bara hem och sova. Funderar på att helt enkelt gå, gör ingen nytta här i vilket fall.

Kvällen ska jag förhoppningsvis inte sova bort helt utan ägna åt att läsa – jag vill sitta i min soffa och läsaläsaläas. Har många böcker på gång, lite splittrat och jag vet inte vad jag ska prioritera. Jag läste detta och hittade Våldtäkt & Romantik – En berättelse om kvinnlig sexualitet av Katrine Kielos här på biblioteket. Jag har lite hopp om att den ger kraft och agens och inte bara ökar på känslan av maktlöshet inför frågan. Samtidigt håller jag på och läser Hypnotisören av Lars Kepler och den känns fullt möjlig att sitta i några timmar i soffan med. På spårvagnen läser jag Kärlek hur fan gör man av Bob Hansson och ”mormorsboken” ligger hemma och skriker på uppmärksamhet.

Stressande faktum: Jag har ett oklart antal låneböcker hemma som bör lämnas tillbaka. Det är svårt att komma ihåg och orka fixa med det på morgonen för att hinna lämna in dem på vägen hem, eller att gå hem och hämta dem och gå upp och lämna dem innan jag fått i mig mat. Jag skjuter på det och det stressar i bakgrunden. Gissar att fredag är en bra dag för att faktiskt göra det.

, , , , , , ,

Lämna en kommentar

Hypnotisören – Lars Kepler

Efter att ha läst detta så blev jag sugen på att läsa Hypnotisören av Lars Kepler och detta trots att jag då helst vill läsa ”snälla” böcker just nu. Jag har missat hypen som de pratar om, tror jag levt lite i mediaskugga ett tag. Och efter att jag läst inlägget så gick jag förbi en bokaffär som ägnade ett helt skyltfönster åt endast den här boken, absurt.

Det är något visst med deckare som gör att jag gillar dem, när de är bra, trots att de verkligen spelar på rädslor och ”onda män”, det är vanlgiast att det är en man som är förövare – i alla fall i de böcker jag läst. Precis som i verkligheten alltså. Fitkionen speglar verkligheten och deltar i reproducerandet av den samtidigt, knepigt det där. I vilket fall så blev jag alltså sugen på att läsa den här boken, men på dagtid. Att läsa en sådan bok nattetid, när jag redan tycks komma på allt möjligt att vara rädd för när jag ska sova skulle bara vara korkat.

 Och, jag har turen att jobba på ett bibliotek, och chefen tyckte att vi självklart ska köpa in den, eftersom den kommer efterfrågas – pga hypen. Hon föreslog även att jag kunde sätta mig först i kön, så när boken leveras från bokus är det bara att sätta tänderna i den… hoppas att det sker innan torsdag så kan jag ha den som semesterläsning.

Tipsa mig om: Snälla böcker med djup, vardag, gärna i Sverige, nutid.

,

4 kommentarer

Halvt alkoholiserade poliser

Nu har jag läst på flera ställen hur folk är trötta på den halvt alkoholiserade, dekadente polisen i alla deckare och jag undrar vad det är för deckare som folk läser. Det finns nämligen inga halvalkoholiserade poliser i de deckare som jag har läst. Inte vad jag kan komma på iaf och det säger ju sig självt att de då inte är i majoritet. Hade de varit det så skulle jag ha känt igen bilden. Det gör mig lite fascinerad. Följer jag en annan bana när jag läser deckare än alla andra?

, ,

Lämna en kommentar

Coq Rouge – Jan Guillou

Nu har jag lyssnat klart på Coq Rouge som jag alltså har läst tidigare och jag förundras verkligen över hur mycket som var nytt. Förförståelsen är helt enkelt radikalt annorlunda för mig nu jämfört med för mig när jag gick i gymnasiet, eller när det nu var som jag läste boken. Sättet den är skriven på påminner lite om Millenium-trilogin, eller om man ska säga att det är tvärtom med tanke på vilken ordning böckerna kommer i. Fast den senare är mer genomarbetad och karaktärsbeskrivningarna känns mer levande.

I Coq Rouge blir en säkerhetspolis skjuten i huvudet på ett mycket professionellt sätt. Denna säkerhetspolis arbetade med frågor som gällde mellanöstern. Näslund som leder utredningen vill hitta en palestinsk syndabock. Hamilton kopplas in på fallet.  Karl Gustav Gilbert Hamilton är berättelsens huvudperson, han har en speciell bakgrund som utbildad fieldoperator i USA och han har ett förflutet som kommunist och medlem i Clarté.

Coq Rouge är en helt okej berättelse och jag ville lyssna vidare och blev nyfiken på hur saker och ting hängde samman. Personerna skildras en aning platt, men jag fick ändå en känsla för flera av dem och har en liten förhoppning att det blir mer djup och inte bara mer av samma i nästkommande böcker. Den fungerar bra att lyssna på samtidigt som man pysslar med någonting annat. Och det är en genre som jag och min granne båda tycker om så att vi kan lyssna tillsammans. I övrigt läser vi böcker av helt skilda slag.

En detalj som jag tyckte var lite kul i boken var att se hur tydligt vissa saker har förändrats sen mitten av 80-talet. Datorerna, som har en framträdande roll i berättelsen, är påtagligt dåtida det är näst intill skrattretande att höra beskrivningarna om dem. Hur Hamilton tar bort skyddsplatsen från tangentbordet, det gör han många gånger. Och hur fascinerade alla är av vad datorerna kan åstadkomma, även författaren?

Apropå författaren så gör Jan Guillou en del lite överdrivna och uppenbara syftningar till sig själv. Någon som kommit på IB-affären i Folket i bild samt en skuggad journalist. Det blir snudd på fånigt, men också underhållande fast kanske snarare på bekostnad av författaren en något annat.

, , , , ,

Lämna en kommentar

Lugna dagar

De senaste två dagarna har jag suttit i en väns soffa och virkat en mössa samtidigt som vi har lyssnat på Coq rouge av Jan Guillou jag minns att jag läste den någon gång när jag var yngre, men nu känner jag inte igen någonting av handlingen vilket bara är positivt eftersom det gör det intressantare. Jag har en helt annan förförståelse av det som beskrivs nu jämfört med då.

Nu har jag bråttom iväg.

, ,

Lämna en kommentar

Människa utan hund – Håkan Nesser

Jag har nu läst ut Människa utan hund av Håkan Nesser. Den handlar om ett par mystiska försvinnanden och hur detta påverkar den familj som drabbas. Det är många människor att följa, men inte svårt att hålla isär dem. När jag väl kom in i boken så blev det en riktigt bladvändare, men jag upplevde hela tiden att någonting saknades. Kan det ha varit att jag aldrig kände att någon person på allvar berörde mig? Att det hela tiden fanns en viss distans.

Det är tre personer som jag kommer närmare än de andra och det är Kristina, Kristoffer och Gunnar Barbarotti, kriminalinspektören som försöker lösa fallet. Kristina är en av döttrarna i familjen Hermansson och Kristoffer är son till den andra dottern Ebba. Kristina är alltså Kristoffers moster. Jag vet inte om det är så att man följer dessa mer ingående än de övriga, eller om det är något annat som gör att de känns närmare. Trots att jag känner mig närmare dessa så finns där en distans som stör mig. Jag vill komma nära.

Det intresserar mig att det här en bok som jag inte kan lägga ifrån mig, jag låg och läst till tre halvfyra på natten, samtidigt som den inte berör mig nämnvärt. Jag känner ingen saknad när jag lägger ifrån mig boken på soffbordet hemma hos mamma och följer med henne ner och handlar. Jag känner inget sug efter att leta reda på nästa bok, samtdigt skulle det inte förvåna mig om jag så småningom ändå läser nästa bok. Det som intresserar mig är ambivalensen i mitt förhållningssätt och jag tror även att det kan bli det som gör att jag vill läsa ytterligare en bok.

, , ,

Lämna en kommentar

En vanlig deckare?

Människa utan hund drar inte i mig. Jag fick en kommentar om att detta är en annan sorts deckare. Och jag funderar på vad som är jämförelse materialet. Vad är en normal deckare? Eller en vanlig deckare?

Jag har läst en hel del Elisabeth George, men tröttnade efter ett tag. Det kan vara så att jag, senast jag försökte, höll på att falla ur en läsperiod, eller var deckarmätt. De senaste deckarna jag läst, eller snarare lyssnat på, är Millenium-trilogin. Jag Läste de första två delarna ungefär när de kom ut och lyssnade på alla tre i en följd, för några veckor sedan, tillsammans med en vän som inte läst dem tidigare.

Åsa Nilsonnes Tunnare än blod var en deckare jag tyckte om, om jag minns rätt. Under samma resa som jag läste Tunnare än blod så läste jag en annan deckare som jag inte minns namnet på, men som jag helt klart tyckte var mycket sämre. Eller var det tvärt om? Jag blandar ihop dem eftersom att jag läste dem precis efter varandra. Har för mig att det var Nillsonnes jag gillade, att jag funderade på att hon är psykolog och att det märktes och att det gav berättelsen djup.

Sen läste jag någon, för rätt längesedan, med en polis i Skåne. Jag tror att det kan ha varit en av Mankells Wallander-deckare. Jag minns inte handlingen och inte riktigt vad jag tyckt om den, men jag tror att jag var relativt positiv.

Förutom Elisabeth George så är det alltså främst Svenska deckare jag har läst och de är ganska olika även om delar av uppbyggnaden av berättelsen påminner om varandra. Jag tycker bäst om deckare där brottet som ska lösas fungerar som en sammanhängande länk i mitten av berättelsen och där tyngdpunkten ligger i personbeskrivningar och relationer. Vardagsskildringar är trots allt det jag dras mest till. Allt för spektakulära eller osannolika slut brukar göra mig lite lätt irriterad.

, , ,

2 kommentarer