Arkiv för kategorin vardag

Ord

Jag känner mig fortsatt osäker på hur jag kan skriva om böcker jag läst. Jag läser, känner, tar in och sedan vet jag inte vad som finns att säga. Till saken hör nog att jag själv inte vill veta mycket om böcker innan jag själv tar del av dem, det samma gäller filmer.

Häromdagen läste jag Yarden, det var en bok jag hört en del om innan jag läste den och på grund av detta hade jag också höga förväntningar. Jag vill inte förstöra andras läsupplevelse med höga förväntningar heller. Eller med förutfattade förväntningar även om de inte är höga. Det är något visst med att vara ganska blank inför en bok, även om författarens namn och bokens utsida oftast också ger en föraning, en idé om vad som väntar.

Och visst är det så att jag ofta väljer vad jag ska läsa utifrån tips, att jag hört något, att ett fragment i någons beskrivning av en bok har gjort mig nyfiken.

Yarden och Kallskänken har jag precis läst. En inblick i hur det kan vara att arbeta ”på botten” och så tydligt ur ett manligt respektive kvinnligt perspektiv. Och det som slog mig var bland annat hur jag själv hela tiden känner mig trygg och säker även om jag har arbetat som vårdbiträde, habiliteringspersonal och nu har haft försörjningsstöd i drygt tre år. Och jag tänker att det handlar om klassbakgrund och mitt antagande att det löser sig längre fram. Ett antagande som inte är lika självklart för alla. Dessutom skäms jag inte för att jag får försörjningsstöd eller för att jag inte har arbetat på länge, jag ser det mer som ett utslag av att det finns få jobb. Ett faktum.

Men visst har jag erfarenhet av att inte riktigt få pengarna att räcka till, att inte veta hur länge jag får leva i relativ frihet, det vill säga utan en massa kontrollmekanismer. Visa upp mitt kontoutdrag, visa vilka jobb jag sökt, visa hur mitt CV ser ut, visa på att jag duger, att jag gör vad jag kan för att få ett jobb. Visst har jag känt den stressen. Att inte få pengar till glasögon som har specialbehandling för att slippa se ut som en insekt tex (rätt mycket förstoringsglas i mina glasögon) – och därför få låna pengar av andra och sedan betala av det lånet under ett drygt år.

Men jag känner mig ändå hela tiden trygg, lugn, vilar i välfärdslandets trygghet. Och tack och lov för det, utan den tryggheten skulle jag troligen gå rakt in i en depression och inte klara av att göra någonting.

Jag blev lite sugen på att skriva ur mitt perspektiv och även fundera kring min trygghet, var den kommer ifrån. Vi hade inte alltid pengar när jag växte upp heller. Jag behöver inte så mycket pengar för att leva som jag vill, det kanske är en del?

Annonser

, , ,

Lämna en kommentar

söndagsmorgon

Det känns som söndagsmorgon i hela kroppen. Lugn, harmoni, inga måsten. Det är dock onsdag och listan jag skrev ner igår innehöll 37 punkter. Dagens plan är att se vilka av dem jag vill göra om jag tänker efter.

, ,

Lämna en kommentar

Uppsatsen är klar! (?)

Igår kväll skickade jag in det som förhoppningsvis är slutslutversionen av vår uppsats. Idag planerar jag att slappa, gärna ute i solen med en bok. Corpus Delicti är förresten utläst och jag vet inte vad jag ska säga om den. Kortfattat: jag kände för mycket distans till karaktärerna, intressant frågeställning, inte trovärdig – vilket ökar känslan av distans för mig.

,

Lämna en kommentar

Det här med att inte ha någon tv

Jag har ingen TV och saknar inte att ha någon, men det kan resultera i en viss medie-skugga. Det händer då och då att jag ser program på tex SVT play, men jag har ingen direkt koll på vad det finns att se. Oftast så ser jag något program efter att jag har fått ett tips och det händer ganska sällan att jag  följer något. Så idag så ramlade jag över Babel vilket fick mig att börja fundera på att införa en vana att se det, varje vecka, för det var ju bra! Varför har ingen talat om för mig att detta program finns? Det är ju i och för sig en sanning med modifikation, jag har hört talas om namnet, men jag har inte vetat vad det är för program. Det finns dock en nackdel med SVT play i kombination med min dator och det är att jag inte kan se programmen i helskärmsläge och jag har lite svårare att fokusera när det är en massa annat runt omkring och när bilden är så liten. Detta fick mig att återigen längta till den dagen då jag kan köpa en ny dator.

På läsfronten håller jag på med Corpus Delicti och börjar närma mig slutet, det ska bli intressant att se om jag kan lyckas formulera några ord om denna bok. Just nu känns det som att det kan bli svårt, men jag ska läsa ut den innan jag ger mig på ett försök. Jag blev för övrigt lite sugen på att sätta mig och läsa i Underjorden av Malte Persson efter att jag sett på Babel. Jag lånade den för ett par veckor sen, men jag är inte van vid att läsa poesi så jag har ett motstånd. Ett motstånd som jag är intresserad av att ta mig förbi dock, ska göra ett försök nu.

, , , , ,

Lämna en kommentar

En soffa fylld med böcker och helt andra böcker att läsa

Jag har ett pågående projekt att byta bokhylla och jag har kommit så långt att jag har byggt ihop den nya, själv faktiskt, och fyllt sex hyllor med böcker. Idag lyckades jag få upp så många böcker att det gick att möblera om resterande böcker, som tillfälligt bor i soffan, så att jag kan sitta i soffan och tex läsa. Det känns bra och jag har insett hur pass mycket jag vanligen använder min soffa. Efter att jag berett plats så använde jag den till dagboksskrivande och sömn!

Nu är det så att jag var och hämtade två reserverade böcker idag på gamlestadens bibliotek nämligen Corpus Delicti och En dåre fri, det är alltid lite spännande det där med att reservera böcker och sedan eventuellt inte ha tid till att läsa dem när man väl får dem. Nu har jag hopp om att hinna läsa iaf en av dessa böcker på tre veckor. Eller jag hoppas på båda, men… lästid blir det inte så mycket av. Det var bland annat dessa böcker som gjorde att jag beredde plats i soffan igen.

, , ,

Lämna en kommentar

Uppsatsen

Jag har hittat en bra plats att sitta och redigera det sista på uppsatsen! Platsen är hälsovetarbackens studietorg. Idag planerar jag att åka dit efter lunch och få till det sista på resultatkapitlet som har fått revideras ganska ordentligt och det har blivit väldigt mycket bättre. Slutsatserna kommer bli mycket enklare och följa en tydligare röd tråd nu. Vi har satt upp påsken som deadline och jag tror att vi kan hålla det om inget oförutsett händer.

, ,

Lämna en kommentar

Godnattsaga

Det har fungerat ypperligt med godnattsaga. Jag har läst en, eller ibland två, noveller i Det osynliga barnet varje kväll och sedan faktiskt kunnat somna inom en timma i alla fall. Nu har jag läst de tre muminböcker jag har och tänkte ta mig iväg så snart jag får pengar och köpa en till. Nu har jag dock övergått till att läsa Skuggan över stenbänken en barndomsklassiker. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den, en, två, tre? Oklart och jag minns bara fragment av berättelsen. Ska bli spännande att läsa igen, jag anar redan var vissa spår i vad jag tycker om att läsa har börjat!

 

, , , , ,

3 kommentarer

Idag

fem minuters studier
en diskho med vatten
fem minuters studier
diska disken
fem minuters studier
torka av spisen
fem minuters studier
diska stekpannorna
fem minuters studier
qi gong
fem minuters studier
en promenad
fem minuters studier
laga mat
äta mat
lyssna p1
fem minuters studier

, ,

Lämna en kommentar

Djup tack!

Mitt förra inlägg fick mig att fundera lite kring det här med min sociala fobi, eller vad det nu handlar om. En kurator har tolkat det som att det nog är någon form av social fobi som kommer ibland. Det som händer är att jag i vissa sociala situationer blir stum, jag kan inte förmå mig själv att säga något och om jag lyckas med det så pratar jag ganska tyst och folk brukar be mig prata högre vilket i sig är en trigger och jag har väldigt svårt att prata högre i det läget. Jag kan nästan bli gråtfärdig, eller arg av att någon ber mig prata högre, särskilt om det sägs på ett irriterat sätt. Jag blir arg för att jag just då tycker att personen borde fatta att det är en kraftansträngning för mig att alls säga något, samtidigt så förstår jag att om någon inte hör vad jag säger så är det helt logiskt för den att be mig prata högre. Känslan kan dock inte ta in det, jag kryper in i mitt skal och kan mycket väl välja att gå därifrån. Göra något som inte kräver social interaktion.

Jag är inte helt på det klara vilka sociala situationer som triggar detta, men jag har ett par idéer om situationer där det är vanligare att det blir så än andra.

Formella och/eller ytligt sociala situationer har jag svårt att delta i och det i sin tur gör att jag hamnar i min egen bubbla. När jag från den positionen ska ställa en fråga eller inleda ett samtal så kan jag inte komma på hur jag ska formulera mig och det blir plötsligt väldigt viktigt att formulera frågan klart och tydligt. Om jag inte kan formulera frågan klart och tydligt så blir jag rädd att min röst ska vara sådär svag så att jag blir ombedd att prata högre. Det i sin tur kan trigga ytterligare osäkerhet. Dessutom kan jag bli arg på själva situationen och anklaga mig själv för att jag gör mig så liten och svag. Jag tror att jag till viss del föraktar mig själv när jag blir sån.

Situationer då jag oftast är självsäker och tar mycket plats är när det sociala handlar om att diskutera något som intresserar mig (och mina intressen sträcker sig ganska vitt) och när det finns utrymme för att prata personligt påriktigt (och med det menar jag att man kan svara ärligt på frågan ”hur mår du?” tex.). Så när det gäller arbetsplats så skulle jag behöva ett ställe där det snarare är diskussioner och att dela personliga tankar som gäller och inte en social kultur som bygger på ytliga fraser.

, ,

2 kommentarer

Att sälja arbete till reapris

Det är snart dags för mig att börja söka arbete och jag har möjlighet att få lönebidrag. Detta är jag  skeptisk kring eftersom det känns som att vara en lite sämre kopia till billigare pris. Vad är tanken bakom det hela egentligen, att en arbetsgivare ska våga anställa mig trots att jag är lite skev (eller vad det nu är jag anses vara)? Och detta gäller ju inte bara mig utan alla som har möjlighet att få lönebidrag. Och att vi förväntas vara tacksamma för denna möjlighet.

Samtidigt så kanske denna möjlighet faktiskt kan göra det lättare för mig att få in en fot på den arbetsmarknad som jag vill ha mina fötter i. Kanske tänker inte arbetsgivaren ”Denna arbetstagare kommer till reapris alltså måste det vara något fel på den” utan snarare ”denna person verkar vara en bra bibliotekarie och är dessutom billigare att anställa, så bra då har vi råd med fler böcker..” Dessutom kan det hela ge mig möjlighet att vara mig själv då jag kan prata om de eventuella problem jag kan ha och slipper känna mig nödgad att dölja det. Men det borde vara självklart! Gah! Dessutom är mitt problem (att jag ibland har social fobi) inte direkt ovanligt bland bibliotekarier och borde kunna räknas som en normalvariation. Ett faktum bara.

Hur blir det med den där fobin om jag talar om att den finns, kommer den göra sig påmind oftare eller mer sällan pga det? Med tanke på att jag blir mer bekväm om jag får vara påriktigt så lär det vara en fördel om jag pratar om att det finns, men om andra reagerar med obekvämhet och flykt på det så vette fan om det är konstruktivt. Det gäller ju vare sig jag har lönebidrag, eller inte.

En sista reflektion är att jag funderar på om jag kan komma att ta arbetet mindre på allvar om jag vet att jag är en reavara. Att förväntningarna på mig är lägre, eller att jag på något sätt kommer att leva upp till min position som just reavara. Det vore ju dumt om det blir så, men jag vet att jag har lite svårt att ta min roll som praktikant på allvar (av lite samma anledning), så då kan ju det samma gälla med min roll som reavara?

, , , ,

Lämna en kommentar