Arkiv för kategorin vardagsbetraktelser

Ord

Jag känner mig fortsatt osäker på hur jag kan skriva om böcker jag läst. Jag läser, känner, tar in och sedan vet jag inte vad som finns att säga. Till saken hör nog att jag själv inte vill veta mycket om böcker innan jag själv tar del av dem, det samma gäller filmer.

Häromdagen läste jag Yarden, det var en bok jag hört en del om innan jag läste den och på grund av detta hade jag också höga förväntningar. Jag vill inte förstöra andras läsupplevelse med höga förväntningar heller. Eller med förutfattade förväntningar även om de inte är höga. Det är något visst med att vara ganska blank inför en bok, även om författarens namn och bokens utsida oftast också ger en föraning, en idé om vad som väntar.

Och visst är det så att jag ofta väljer vad jag ska läsa utifrån tips, att jag hört något, att ett fragment i någons beskrivning av en bok har gjort mig nyfiken.

Yarden och Kallskänken har jag precis läst. En inblick i hur det kan vara att arbeta ”på botten” och så tydligt ur ett manligt respektive kvinnligt perspektiv. Och det som slog mig var bland annat hur jag själv hela tiden känner mig trygg och säker även om jag har arbetat som vårdbiträde, habiliteringspersonal och nu har haft försörjningsstöd i drygt tre år. Och jag tänker att det handlar om klassbakgrund och mitt antagande att det löser sig längre fram. Ett antagande som inte är lika självklart för alla. Dessutom skäms jag inte för att jag får försörjningsstöd eller för att jag inte har arbetat på länge, jag ser det mer som ett utslag av att det finns få jobb. Ett faktum.

Men visst har jag erfarenhet av att inte riktigt få pengarna att räcka till, att inte veta hur länge jag får leva i relativ frihet, det vill säga utan en massa kontrollmekanismer. Visa upp mitt kontoutdrag, visa vilka jobb jag sökt, visa hur mitt CV ser ut, visa på att jag duger, att jag gör vad jag kan för att få ett jobb. Visst har jag känt den stressen. Att inte få pengar till glasögon som har specialbehandling för att slippa se ut som en insekt tex (rätt mycket förstoringsglas i mina glasögon) – och därför få låna pengar av andra och sedan betala av det lånet under ett drygt år.

Men jag känner mig ändå hela tiden trygg, lugn, vilar i välfärdslandets trygghet. Och tack och lov för det, utan den tryggheten skulle jag troligen gå rakt in i en depression och inte klara av att göra någonting.

Jag blev lite sugen på att skriva ur mitt perspektiv och även fundera kring min trygghet, var den kommer ifrån. Vi hade inte alltid pengar när jag växte upp heller. Jag behöver inte så mycket pengar för att leva som jag vill, det kanske är en del?

, , ,

Lämna en kommentar

Socialkontoret spårvagnskort

Titeln på det här inlägget har ingenting med något annat att göra än att jag tyckte det var fascinerande att någon har sökt på de orden och hamnat här. Och om någon nu gör det igen och jag tolkar undran riktigt så kan jag säga att månadskort på västtrafik brukar ingå i vad man får i försörjningsstöd, så vet ni det.

Jag har tagit upp Allt igen och fascineras över att denna bok drar i mig med så långa mellanrum. Jag tror att det går sjok av halvår, eller år mellan att jag läser i den och då fortsätter jag där jag slutade sist. Har aldrig hanterat någon annan bok på det sättet. Så den är speciell. Där finns mycket ordlek, ordvridning, ordvändningar, orddrifter.

Nu ska jag transformera mitt ordfokus till uppsatsen. Det blir mycket av den varan, att lyckas kanalisera om fokuset. Jag övar mig på det. På att inte följa lustimpulser hela tiden, på att också följa planerade vägar. Gå på den stora landsvägen fast att jag är sugen på att ta en avstickare in i skogen. Skogen står kvar även imorgon och på kvällarna. Så tänker jag.

Tillägg: Nej, jag följer inte lustimpulser hela tiden vanligen. Jag alternerar mellan att följa sådana och att mest flyta runt i vardagen sådan som den är, blir. Slentrian? Det kan vara lustfyllt även det, vardagslunken, men det kan också bara vara. Och det kan ge en känsla av tomhet, av att dagarna flyter ihop.

, , ,

Lämna en kommentar

Uppsats vs Ronja

Vid frukosten hörde jag att Lena Nyman är död och ville hitta klippet från Ronja där hon sjunger vargsången, det gick inte så bra. Istället hittade jag klippet från då Mattis har fångat Birk och när Ronja försvarar den senare och det hela slutar med att Mattis säger att han inte har något barn. Och oj vad berörd jag blev, satt här med tårar rinnande och starka känslor. Funderar på om det mest av allt handlar om nostalgi, eller om det även är annat. Det är en stark scen och vad är det den slår an hos mig?

(3.20 in kommer det som fick mig att gråta..)

Nu har jag som plan att sluta titta på Ronja-klipp och övergå till att fokusera på uppsatsen igen. Igår fick jag till en bättre problemformulering och ett par hypoteser, vilket kändes väldigt bra. Idag ska jag fokusera i första hand på vilka korstabeller vi ska lägga mest krut på och sedan reda ut i röran kring tidigare forskning och offentliga dokument.

Det jag helst skulle vilja göra är dock att sätta mig i soffan och läsa i Arbetssamhället, men det får vänta tills ikväll.

, , , ,

Lämna en kommentar

på lördag :)

augustifest

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Olika

När jag gick iväg på lunch förut så fick jag gå tillbaka och hämta boken, för jag hade glömt den. På väg ut igen viftade jag med boken och sa att det ju inte går att äta lunch utan en bok. Chefens reaktion var att säga ”den boken var var jättetråkig, den tog jag mig inte igenom”, eller något liknande. Och jag förundras över olikheter i smak. Vad som lockar olika personer. För mig är Svinalängorna allt annat än tråkig och jag har inga som helst problem med att ”ta mig igenom” den. Har läst lite drygt halva nu, läste mer än en halvtimma i natt och sedan på spårvagnen och på lunchen.

Jag har funderat endel på läshastighet, jag läser långsamt och jag gillar att läsa långsamt. Kanske är då vissa böcker mer i fas med detta långsamma tempo? Medan andra som gillar att läsa snabbt uppskattar böcker med fart i. Fast jag kan gilla böcker med fart och sug i, även om jag läser dem långsamt.

Lämna en kommentar

mellanrummen och resvägarna

Ibland när jag är på väg någonstans, det kan vara på väg hem från jobbet till exempel, så märker jag att jag förhåller mig till resan som att det bara är en sträcka som ska fixas för att sedan komma hem och leva. Jag glömmer bort att även en spårvagnsresa är liv. Eller att gå och handla, eller diska etc. Att de där små sakerna som behöver göras inte är något som jag måste ha förhållningssättet till att det bara ska fixas för att jag sedan ska få tid att leva – utan att det går fasligt bra att leva (vara närvarande) även i mellanrummen. Det är skönt när jag minns det.

Lämna en kommentar

Att lägga ifrån sig en bok innan den är utläst

Det är något jag övar mig på. Boken om medberoende som jag höll på att läsa, bestämde jag mig imorse för att inte läsa ut – jag kände inte att den hade så mycket mer att komma med. Jag hade förstått poängen och behövde inte läsa samma sak om och om igen för att övertygas. Och det blev lite för mycket gud och högre makter för min smak. Kontentan är att boken gav mig en påminnelse om att jag har rätt att engagera mig i mig själv och ta vara på mig själv i första hand och att andra inte behöver uppfostras/tas om hand.

Så jag tog Drömjobbet – så här gör du för att få det istället. En bok som jag tvekade att ta eftersom den kändes lite onödigt käck, men som jag efter lite bläddrande ändå kom fram till att jag kunde få ut något av. Och som föregående inlägg visar har jag redan fått ut något litet av den. Känslan kvarstår att den är en aning för glättig i tonen, men det går nog att finna endel vettigt där i alla fall. Om inte annat så är det bra för mig att fokusera på jobb och möjligheter.

Apropå jobb och möjligheter så har jag ”hittat” en mentor, en bibliotekarie som är vän till vänner och som erbjöd sig att vara min mentor. Det känns trevligt och bra. Vi ska ses nästa vecka.

Lämna en kommentar

goteborg.se och vilken typ av bibliotek jag skulle vilja jobba på

Vi har nu ägnat en halvtimma eller mer till att spy galla över goteborg.se här på jobbet, den sidan är så uppåtväggarna dålig att jag blir tokig. Det finns en struktur, men den är spretig och förvirrande och ologisk och layoten är ful. Om man väljer att söka efter något i sökfältet så får man en lång sökträffslista på mer eller mindre relevant information. Träff fyra var den sidan jag var intresserad av, om jag sökte på google så var träff ett rätt. Det borde inte vara så omöjligt för kommunen att klara av det här. Plötsligt slår det mig att jag kanske skulle skriva en uppsats om hur folk uppfattar möjligheten att hitta den information de söker på goteborg.se, användarvänligheten. Det är helt klart lockande, men kanske har jag för starka känslor inblandade i det hela för att kunna göra det. Och kanske ska jag inte ändra min plan om vad jag vill skriva om fler gånger.

Så till det här med bibliotek, jag praktiserade på Kumla stadsbibliotek en gång i tiden, närmare bestämt sommaren 2005, och där trivdes jag. Folk som kommer förbi flera gånger och barn som intresserar sig för böcker och står och gömmer sig bakom en pelare och inte riktigt vågar ställa frågor. Vardaglighet och en känsla av att få insyn i hela stan, för Kumla är en liten stad som går att greppa ganska lätt. Ett stadsdelsbibliotek borde kunna vara lite liknande, eller biblioteket i Lerum eller så. Och jag skulle gärna arbeta med barn och ungdomar. När vi gjorde observation på ett bibliotek så sa en av bibliotekarierna där att barnbibliotekarier var det ont om bland de nyutexaminerade. Så det skulle vi satsa på om vi var intresserade, så kanske är det en väg.  

Jobb, ett arbete med en lön, känns ganska långt bort. Det kändes långt bort och jag hade svårt att ta tag i att söka jobb på ett konstruktivt sätt. Och nu sparar kommunerna pengar och möjligheten att få jobb inom offentlig sektor känns näst intill omöjlig. Och här står jag nu och känner hopplösheten lägga sig som ett tung täcke över mig samtidigt som jag känner mycket lust och energi och vill hitta ett sätt att få in en fot. Vill jobba. Vill göra saker. Men jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska ta mig in.

Jag sitter just nu på ett bibliotek, ett förvaltningsbibliotek där aktiviteten är ganska låg pga sommaren. Folk har semester och vi tar en dag i taget. Neddragningarna innebär anställningsstopp, min fot in hjälper föga. Förhoppningsvis hjälper erfarenheten en smula, men kontakterna hjälper troligen inte. Förövrigt så behöver jag bli bättre på att använda mig av de kontakter som jag faktiskt har. Och jag behöver även sluta ge upp. Men hur sjutton gör man?

, , ,

3 kommentarer

1,5 – 2

timmar extra varje dag skulle vara ungefär vad jag behöver. Tror jag. Och jag brukar berömma mig själv med att vara en lugn själ, tar saker som de kommer, en i taget. Och ja, trivs med att inte stressa. Men i och med tidsoptimismen den inställningen innebär och i relation till resten av samhället så sitter jag vanligen såhär runt tolv på nätterna och undrar var kvällen tog vägen. Jag vill ju bara ta det lugnt ett tag innan jag ska sova. Och jag vill inte att det ska behöva innebära att jag bara får fem och en halv timmars nattsömn – det är påtok för lite.

Men jag trotsar verkligheten och vägrar gå och lägga mig i tid. Vägrar slösa bort min dyrbara ensamtid med att sova. Och ändå är det ju så bakvänt, för inte blir det bättre för det. Inte blir jag piggare och inte har jag lättare att vara i nuet och känna det där lugnet när jag inte sover ordentligt.

Och hur mycket jag än tycker att de där 1,5 – 2 timmarna extra vore guld, så kommer de ju inte dimpa ner till mig. Ingen lapp från hemköp där det står att jag nu har två veckor på mig att hämta mina skimmrande extra timmar, inget paket att packa upp och plocka upp en komma fem till två timmar och hänga i taket, beundra och njuta av. Nej, jag får helt enkelt försöka njuta av de timmar som finns här istället och på något sätt hitta en ny inställning till de här 24 timmars intervallen, för jag har ingen lust att förlora jobb, nattsömn och ro för min rätt att trotsa dygnet..

Lämna en kommentar

femminutersinlägg

Egentligen är det inte så bra att skriva under stress, tänker jag, och sriver i alla fall. Jag bör gå ut genom dörren om ungefär sex minuter och nog hinner jag skriva något litet då? Det är spännande med känslan av att verkligenverkligen vilja skriva något, och göra det – trots att det inte är något konkret som jag vill få fram. De stora stressande grejerna som den här helgen skulle vara fylld av blev inte av, det ena ställdes in och de andra hoppade jag över att åka till, på grund av att det kändes mer stressande än något annat.

Och nu har det plötsligt blivit så att söndagen, den dag då jag skulle mest bara kunna ta det lugnt, blev uppbokad istället. Från nu strax till ikväll. Men jag börjar fundera på att hoppa över kvällsplanen som var en teaterföreställning och istället åka hem och sätta mig på balkongen, om det är tillräckligt varmt, och läsa en bok och skriva. Det lutar nog åt det, jag behöver lugnet. Och jag behöver öva mig på att vara ok med att välja lugnet trots att trevliga andra aktiviteter står itll buds.

Nu är det dags att sätta på sig skorna!

Lämna en kommentar