Arkiv för kategorin visioner

Var ligger problemet egentligen?

Tankarna som startade någonstans då jag skrev det här har vidareutvecklats och utifrån ett par samtal på senaste tiden så har jag bestämt mig för att helt enkelt säga upp mig från möjligheten att få lönebidrag, eller specialhjälp för den delen. Jag har insett att det stjälper mig snarare än hjälper mig.

Det beror på ett par saker, dels så blir jag behandlad som att jag behöver något mer hjälp än vad jag känner att jag behöver och då känner jag mig nedvärderad. Dels så grundar sig hela den hjälpen jag kan få på att jag inte skulle vara fullt funktionsduglig och det gör att jag till viss del har känt att jag behövt bevisa att det är så, väldigt kontraproduktivt. Och sist men inte alls minst så vill jag inte bli presenterad för en arbetsplats som någon i behov av hjälp och stöd. Om det är något som gör att jag blir i behov av hjälp och stöd så är det att bli bemött som att jag behöver det.

Så, imorgon ska jag maila och säga upp mig och sedan kasta mig ut i normaliteten. Min nya inställningen är att istället för att hoppa på möjligheten att få specialhjälp så ska jag arbeta för rätten att vara olika på arbetsplatser. Om det inte är ok att vara som jag är på en vanlig arbetsplats, ja då är det något väldigt galet med arbetsplatsen i fråga.

Lämna en kommentar

Litteraturförmedling

Jag har de senaste dagarna funderat lite på litteraturförmedlingens roll på bibliotek och jag har kommit underfund med två saker. Två vänner, båda litteraturintresserade verkade båda helt främmande inför begreppet litteraturförmedling, de undrade vad det är. Jag kände mig lite ställd, ”vad litteraturförmedling är, det hörs väl på namnet?” var min spontana tanke. Förmedling av litteratur. Vad innebär då ”förmedla”? Enligt min ordbok ”ordna såsom mellanhand, kontaktperson”. Jag tänker att litteraturförmedling handlar om att föra samman människor och litteratur, genom att visa på vad som finns och gärna inspirera till läsning. Jag tänker på bokprat, samtal om böcker, författarbesök, poesiaftnar, texter om böcker i tex bloggar.

Jag tycker att litteraturförmedling är viktigt på biblioteken, dels så tenderar det att ha en viktig roll i praktiken och dels tycker jag att det är bra. Samtidigt känner jag en osäkerhet inför det, jag har ingen koll på hur jag själv skulle kunna inspirera till läsning. Och jag funderar på hur det kommer sig att vi förväntas vara bra på det här av oss själva, att det inte är något som diskuteras på utbildningen. Jag behöver bli inspirerad genom att få en  mängd idéer kring hur man kan vara engagerad kring litteratur på ett sätt som smittar av sig. För det är ganska mycket den vägen jag tror på, plikttrogna bokprat tror jag inspirerar föga. Engagerade bokprat smittar av sig.

Sedan känner jag någotslags motstånd mot själva ordet bokprat, vad kan det bero på? Jag tror jag skulle föredra ordet boksamtal, eller kanske litteratursamtal och märker att min egen bild av de hela höjer åldern och nivån för varje ord. Bokprat hamnar lägst, sedan boksamtal och litteratursamtal blir nästan litteraturvetenskaplig nivå. Som att det inte går att prata om litteratur på alla nivåer? På sätt som påverkas av de som deltar i samtalet helt enkelt.

Jag behöver diskutera det här ämnet så att jag får fler idéer om hur jag skulle kunna  samtala om böcker på ett engagerande sätt. Har du någon idé/erfarenhet/åsikt?

 

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Att hitta sin egen röst

Jag har under ett längre tag haft en fundering i bakhuvudet och den funderingen handlar om HUR jag ska skriva om böcker. När jag själv läser något som någon annan har skrivit om en bok så vill jag inte veta så mycket om storyn, jag kan värja mig från att läsa texter om böcker pga detta. Det jag är intresserad av är stämningen, språket, känslan som  boken ger just den läsaren. Det gör ingenting alls om det är subjektivt, jag tycker det är intressant. Jag kan med glädje läsa en text om en bok och fascineras även om jag inte alls lockas att själva ta upp den boken och läsa den.

Så till detta om hur jag själv kan skriva om böcker. Jag tror att jag har förhållit mig till någon form av oklar mall över hur man bör skiva OM böcker. Då jag inte  känt mig vare sig klar med hur den mallen ser ut, eller känt att jag vill följa den så har det blivit lite ont om texter om böcker skrivna av mig. Och detta trots att det var vad denna blogg var tänkt att handla om i första hand.

Jag ska börja göra seriösa försök att skriva om böcker och hoppas på att jag kan börja känna mig bekväm med det, att jag hittar mitt sätt att göra det på.

, ,

1 kommentar

Djup tack!

Mitt förra inlägg fick mig att fundera lite kring det här med min sociala fobi, eller vad det nu handlar om. En kurator har tolkat det som att det nog är någon form av social fobi som kommer ibland. Det som händer är att jag i vissa sociala situationer blir stum, jag kan inte förmå mig själv att säga något och om jag lyckas med det så pratar jag ganska tyst och folk brukar be mig prata högre vilket i sig är en trigger och jag har väldigt svårt att prata högre i det läget. Jag kan nästan bli gråtfärdig, eller arg av att någon ber mig prata högre, särskilt om det sägs på ett irriterat sätt. Jag blir arg för att jag just då tycker att personen borde fatta att det är en kraftansträngning för mig att alls säga något, samtidigt så förstår jag att om någon inte hör vad jag säger så är det helt logiskt för den att be mig prata högre. Känslan kan dock inte ta in det, jag kryper in i mitt skal och kan mycket väl välja att gå därifrån. Göra något som inte kräver social interaktion.

Jag är inte helt på det klara vilka sociala situationer som triggar detta, men jag har ett par idéer om situationer där det är vanligare att det blir så än andra.

Formella och/eller ytligt sociala situationer har jag svårt att delta i och det i sin tur gör att jag hamnar i min egen bubbla. När jag från den positionen ska ställa en fråga eller inleda ett samtal så kan jag inte komma på hur jag ska formulera mig och det blir plötsligt väldigt viktigt att formulera frågan klart och tydligt. Om jag inte kan formulera frågan klart och tydligt så blir jag rädd att min röst ska vara sådär svag så att jag blir ombedd att prata högre. Det i sin tur kan trigga ytterligare osäkerhet. Dessutom kan jag bli arg på själva situationen och anklaga mig själv för att jag gör mig så liten och svag. Jag tror att jag till viss del föraktar mig själv när jag blir sån.

Situationer då jag oftast är självsäker och tar mycket plats är när det sociala handlar om att diskutera något som intresserar mig (och mina intressen sträcker sig ganska vitt) och när det finns utrymme för att prata personligt påriktigt (och med det menar jag att man kan svara ärligt på frågan ”hur mår du?” tex.). Så när det gäller arbetsplats så skulle jag behöva ett ställe där det snarare är diskussioner och att dela personliga tankar som gäller och inte en social kultur som bygger på ytliga fraser.

, ,

2 kommentarer

Göteborg med omnejd

Jag vill inte flytta för att få ett jobb och jag kan tänka mig att pendla en bit för att kunna bo kvar här. Frågan är hur stor min radie kan bli och hur många arbeten det finns inom denna radie, det är kanske även intressant, om än lite skrämmande (om målet är att få ett jobb inom bibliotek), att fundera på hur många andra bibliotekarier det finns inom samma radie. Det är inte en fördel för mig att bibliotekshögskolan ligger i Borås.

Det som är en fördel för mig är att jag har lärt känna ganska många bibliotekarier på vägen, via praktiker, vikariat och livet i stort. Det tycks vara så att många bibliotekarier korsar min väg i största allmänhet, vilket vi troligen kan tolka som att jag valt ett yrke ganska typiskt för min sociala krets, eller klass om man så vill. Detta leder i sin tur till att jag har ”rätt” habitus för att ”gå hem” på anställningsintervjuer.

Jag kan skratta lite åt att jag, när jag utförde en observation på ett bibliotek, fick en referensfråga ställd till mig – jag hade svårt att avbryta mannen som ställde frågan troligen för att han var angelägen om att ställa hela sin fråga i ett sjok för att inte bli missförstådd. När han tillslut var klar så sa jag att jag inte arbetade där. Hans reaktion var ett förvånat och glatt ”oj, men du ser jätteanställd ut!” Så jag kan ju hoppas på att jag får en anställning för att jag passar så bra in mellan bokhyllorna?

Sedan går det naturligtvis även att ifrågasätta homogeniteten bland bibliotekarier, men där tror jag att jag har ett antal dolda sidor som kan behöva få utrymme på biblioteken, även om det nu inte är pga dem som jag blir anställd.

, , , ,

2 kommentarer

Mot ett yrkesliv?

Jag tänkte börja använda den här bloggen även för att skriva kring hur det går med projekt bli klar med uppsats, få examen och sedan få ett jobb. Tänkte försöka skriva mer överhuvudtaget nu, om böcker också och andra kulturella händelser. Uppsatsen har ventilerats och vi har en inte helt oansenlig hög med grejer som behöver fixas innan den är godkänd och jag kan hoppas på att få ett papper som säger att nu så, nu är jag anställningsbar. Jag funderar på vad det kommer ge. Yrket jag har valt, bibliotekarie, erbjuder inte den mest lockande arbetssökandesituationen. Jag har två jobb på gång nu som jag tänkte söka parallellt med att jag redigerar det sista på uppsatsen.

Engagemang, jag vill engagera mig i det jobb jag tillslut får, men samtidigt vill jag inte lägga en massa obetald arbetstid på att bli bra på det jag gör. Hur får man det att gå ihop? Kräva tid till fortbildning? Lästid? Jag är även nyfiken på alla berättelser som finns där ute. Hur gör folk, praktiskt, i det dagliga arbetet. Vad ger vilka konsekvenser i mötet med låntagare etc. Jag känner mig ambivalent inför att utbildningen inte är mer av en yrkesutbildning. Jag vill ha mer på fötter när det gäller att skapa ett bra bibliotek, bra stämning, bra förmedling av böcker. Pedagogik?

Just nu läser jag Aidan Chambers Böcker inom oss, fast jag fick bara tag i upplaga 1. Så, om någon bibliotekarie läser detta, berätta om något konkret från ditt yrkesliv. Något som fungerat ovanligt bra eller ovanligt dåligt, eller bara lite vardagsanekdoter. Jag har praktiserat på en rad bibliotek och fått inblick i det mesta av de dagliga arbetet, men jag har inte haft möjlighet att ordna någon riktad aktivitet pga tidsbrist. Så mer om sådana vill jag gärna höra.

Lämna en kommentar

Om att plugga och funderingar kring att ta hand om sig själv och engagera sig för samhället i stort

Jag fick tipset om att åka till biomedicinska biblioteket och plugga, för att de som pluggar där är seriösa, alltså blir stämningen seriös. Och för att det är lugnt och inte så mycket folk, ganska litet. Så jag testade idag, bestämde tid då jag skulle vara där och satte klockan, i hopp om att det skulle bidra till den seriösa inställningen. Det gjorde det nog, trots att jag försov mig en halvtimma och var framme en timma senare än planerat. Två och en halv timma senare hade jag ändå hunnit läsa en hel del och hade även gjort en hel del anteckningar. Teorin, vi tappar bort teorin med jämna mellanrum, den faller liksom undan, tappas så fort lusten och inspirationen tar över. Jag bestämde mig för att inte låta det stoppa mig den här gången, vi får fixa till teorin efterhand, nu ska här läsas och skrivas. Uppsatsarbete är inte linjärt. Punkt.

På vägen till och från läste jag Självkänsla nu! vilken jag hört en hel del bra om, vilket gjorde att jag plockade med mig den sist jag jobbade trots att den känns klämkäck och omslaget gör mig allt annat än positivt inställd. Om det bara var för mina egna fördomar så skulle jag kategoriserat den boken till en i mängden av alla självhjälpsböcker som inte är något att ha. De jag brukar sortera bort i sökandet efter de vettiga – för jag tycker att det finns vettiga böcker som handlar om praktisk psykologi och som jag kan ha nytta av i mitt liv. Efter att ha läst kanske en tredjedel så är mitt intryck att den har något vettigt att säga, men att lite för mycket tid läggs på fel saker för min smak/mitt behov. Men, jag kommer läsa ut den. Kanske stärkt i den riktning jag ändå går.

Jag var på en Mikael Wiehe spelning för några veckor sedan, på Liseberg, och den var bra på sitt sätt, men en sak reagerade jag på och det var att han sa att man måste välja mellan sig själv och kollektivet. Jag minns inte vilka ord han använde, men poängen var i alla fall att man inte kan ta hand om sig själv och om ”det allmännas bästa”, eller om ”ett samhälle där alla har det bra”. Och jag förstår verkligen inte logiken. Ju bättre jag mår och ju mer jag jobbar med att mig, ju mer ork och kraft har jag att på ett seriöst sätt engagera mig i samhällsdebatten. Mitt engagemang blir dock mer komplext och något mindre hårt än Wiehes, men blir det sämre?

, , ,

Lämna en kommentar

på lördag :)

augustifest

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Mondo beyondo: kort skiss

Mondo beyondo-visionen (snabb skiss om en utopisk framtid):

Jag är författare och skriver intressanta böcker av flera olika slag, jag arbetar någon dag i veckan på ett bibliotek som är nyskapande och där det  händer spännande saker. Det rådande ekonomiska system innefattar bland annat medborgarlön och poängen är inte ökad konsumtion utan att få mat för dagen, ha någonstans att bo och ha det fint omkring sig och människor är öppna inför varandra och respekterar samtidigt varandras integritet – det är så självklart att respektera andras integritet att ingen har hårda kanter.

Inga murar behövs och människorna lär känna varandra och gör saker tillsammans, skapar och har gemensamma projekt. Grunden är att alla trivs och utvecklas och mår bra och ibland blir det missförstånd eller skavande olikheter och då blir vi ledsna och det är ok. omvärlden mår också bra, växterna, djuren, städerna och det ser olika ut på olika platser och vi kan vistas där vi trivs. Reklamskyltar finns det inga, men konst och kommunikation, det går att finna likasinnade för gemenskap och eller projekt.

Det finns ljuskällor som är varma utan att vara glödlampor, eller så glöder glödlampor utan att en massa energi behövs. Jag sover bra på nätterna och är ibland engagerad på dagarna, skapar och fixar och ordnar projekt med vänner. Festivaler, konst och ord.

Det finns tid för ensamhet – att bara vara och sitta i ett fönster och titta på världen som rör sig, det finns inga bilar, men möjligen häftiga fordon, som inte skadar miljön, för längre färder – mellan platser, inom platserna i tex en stad där finns det bara kollektivtrafik. Det går att leva i olika tempon bredvid varandra. Olikheter får rum, det är spännande och intressant om än lite komplicerat ibland.

, , ,

Lämna en kommentar

Inspiration

Mondo beyondo

Lämna en kommentar