Gun-Britt Sundström

Det var längesedan jag läste så mycket och med sådan glädje som de senaste veckorna. Det började med att en vän tipsade mig om Maken, av Gun-Britt Sundström vilken jag slukade med förundran över att det har skrivits en bok som har ett bra språk, handlar om relationer som pågår, tar upp problematiken kring tvåsamheten, har med politik och forskning och könsroller och en mängd referenser till olika författare, filosofer och bibeln – och så har jag aldrig hört talas om boken. Det visade sig att både min mamma och min moster och flera andra läst den då den kom ut, på 70-talet. Jag fortsatte glatt med andra böcker som Sundström skrivit. Jag travade iväg till stadsbiblioteket och plockade med mig alla böcker som fanns där, Lättbok, Klippt och skuret och Balkongbok. Nu är de lästa allesammans. Klippt och skuret var den som slog an minst hos mig, troligen för att det mesta var hämtat ur tidningsklipp som troligen gjorde sig bättre i sin kontext. Balkongbok har jag suttit och läst på balkongen och den tyckte jag verkligen om. Och så beställde jag hennes senaste Bitar av mig själv och Maken för att jag vill ha den hemma. Även Balkongbok skulle jag vilja ha, men den finns inte i nytryck så jag har för första gången på mycket länge känt lust att gå runt på antikvariat och letaletaleta efter den. Jag vill ha den, att bläddra i. Och på listan över böcker att kolla upp ligger nu För Lydia högt. Samtidigt vill jag verkligen inte att det ska ta slut. Hon har inte skrivit mycket under senare år och kanske inte kommer skriva mer heller. Så kan det ju vara, men jag vill läsa mer. Så om någon känner till någon annan författare som på något sätt påminner så tipsa gärna och beskriv på vilket sätt det påminner.

En soffa fylld med böcker och helt andra böcker att läsa

Jag har ett pågående projekt att byta bokhylla och jag har kommit så långt att jag har byggt ihop den nya, själv faktiskt, och fyllt sex hyllor med böcker. Idag lyckades jag få upp så många böcker att det gick att möblera om resterande böcker, som tillfälligt bor i soffan, så att jag kan sitta i soffan och tex läsa. Det känns bra och jag har insett hur pass mycket jag vanligen använder min soffa. Efter att jag berett plats så använde jag den till dagboksskrivande och sömn!

Nu är det så att jag var och hämtade två reserverade böcker idag på gamlestadens bibliotek nämligen Corpus Delicti och En dåre fri, det är alltid lite spännande det där med att reservera böcker och sedan eventuellt inte ha tid till att läsa dem när man väl får dem. Nu har jag hopp om att hinna läsa iaf en av dessa böcker på tre veckor. Eller jag hoppas på båda, men… lästid blir det inte så mycket av. Det var bland annat dessa böcker som gjorde att jag beredde plats i soffan igen.

Skuggorna

Jag kunde inte sova i natt och jag vet inte om Skuggan över stenbänken var fel val av bok att läsa för att somna, eller om jag helt enkelt var för pigg. Det blev i alla fall så att jag läste ut den, efter att jag försökt sova i lite drygt en timma utan att vara i närheten av att somna. När jag släkte var klockan strax före fem och jag hade satt väckarklockan på kvart i åtta. Jag ställde inte om den, men stängde väl av den i sömnen sen, för vaknade gjorde jag klockan elva. Dagen har varit i ett töcken och jag har inte tagit mig för något känns det som. Har dock gått två promenader och lagat ordentlig mat, badat och diskat. Skrivit mail till en som studerar bland annat mig – det gjorde mig på bättre humör, att skriva det mailet. Skrivit dagbok.

Så om boken, jag blev besviken. Där finns uppenbarligen något som gjorde att jag ville läsa ut den, men något av den magi jag har för mig att jag kände som barn uteblev. Det jag blev besviken på var framförallt skildringen av Svea (hembiträdet) och Flora (den fattiga före detta tvätterskan som super), de var påtok för stereotypa. Jag kunde inte få en känsla av att de var verkliga. En annan sak som störde mig var berättarjagets nästan allvetande. Särskilt när det rörde just Sveas tankar.

Caroline är nog den som beskrivs mest som en verklig person även om det är svårt att greppa henne, men det är lite av poängen. Berta vill greppa Caroline och lyckas inte riktigt. Jag känner igen den frustrationen. Jag hade velat ha fler riktiga personer i boken helt enkelt, men funderar på om tanken var att man ser det hela ur Bertas perspektiv och hon har helt enkelt en förenklad förståelse av Svea som hel person och även Flora. Fast att bilden av hennes bror Roland också skulle vara lite halv, känns det rimligt?

 

 

Lift – Hanna Wikman

Jag tyckte väldigt mycket om Lift av Hanna Wikman, det är det första jag vill säga. Den här boken gjorde mig glad och jag lockades att sätta mig i soffan och läsa vidare, mestadels på nätterna. Det är en blandning av realism och fantasi i berättelsen på ett sätt som fungerade perfekt för mig, jag fann mig gladeligen i att tro på det fantastiska. Låta det vara lika verkligt. Jag blev naturligtvis extra förtjust i att den här boken utmanar både kön och tvåsamhet utan att göra väsen av det. Och jag får resa och upptäcka nya platser och följa med i konstiga svängar hit och dit.

Jag funderar på om den här boken hade kunnat bli ännu bättre om den varit lite mindre spretig, men jag är inte helt säker. Kanske hade spretigheten sin funktion, kanske var det del i det jag föll för. Läs!

Startade dagen med pennskaftet

Jag har läst ungefär halva Pennskaftet och jag inser för varje gång som jag läser om engagerade kvinnor i början av 1900-talet att jag gillar det skarpt. Innan Pennskaftet har jag läst främst biografier, men nu blir jag intresserad av att ta reda på fler skönlitterära böcker från den tiden om just politiskt engagerade kvinnor. Både om kampen för rösträtt, vilket är det bärande temat i Pennskaftet, och om engagemanget för att intressera kvinnor för politiken när rösträtten väl var ett faktum. Jag tänker bland annat på den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad.

Pennskaftet handlar även om kärlek, på ett sätt som troligen var nytt för den tiden, men som känns ganska mossigt i mina ögon. Det är intressant i vilket fall, men jag följer berättelsen om rösträttsarbetet med större fascination. Jag tänker även att det går att hämta inspiration därur om man, som jag, gärna vill engagera sig och påverka – inte minst efter valets utgång. Jag har börjat fundera lite på vilken, eller vilka frågor som jag verkligen vill engagera mig i och att jag ska våga ta i dom även om dom känns svåra och jag har en tendens att fastna i alltings komplexitet.

Jag läser Pennskaftet för att jag är med i den feministiska bokcirkeln på Gamlestadens bibliotek och jag är riktigt glad att jag valde att göra det.

Läsperiod…

Jag har haft en vecka med mycket läsning nu, det började med att jag läste två ungdomsromaner och en Tove Jansson bok. Sen övergick jag till en roman som jag inte vet var jag ska placera den. Flickan från tjugotalet. Den var till stora delar chick lit. men med en spök-twist som jag verkligen gillade. Men efter det har det totalt tvärstannat. Och jag är kvar i bokbehovet, men har ingen bok att påbörja. Jag hade en, trodde jag, men när jag började läsa den på spårvagnen häromdagen så kom jag ingen vart och sedan började jag må illa i stället. Och jag insåg två saker, jag tycker om att ha en karaktär att följa och jag tycker om att bli glad, intresserad, inspirerad, fascinerad och möjligen lite frustrerad av att läsa skönlitteratur, men jag är inte intresserad av att må dåligt, eller bli upprörd, berörd på negativa vis. Det är helt enkelt inte därför jag läser.

Så, nu är jag på jakt efter en feel-good roman till. As always.

Tips?

helt slut

Igår jobbade jag hela dagen och åkte sen hem till en vän för att planera vår/t relationsanarki-workshop/samtal inför polykonferensen. Kom i säng vid ett och försov mig så att jag var tvungen att gå till jobbet utan frukost, för just idag var det viktigt att jag inte kom för sent – ett viktigt möte. Det viktiga mötet var instället och jag gick och köpte frukost på hemköp. Nu sitter jag är orkar inte ta mig för något alls och vill bara hem och sova. Funderar på att helt enkelt gå, gör ingen nytta här i vilket fall.

Kvällen ska jag förhoppningsvis inte sova bort helt utan ägna åt att läsa – jag vill sitta i min soffa och läsaläsaläas. Har många böcker på gång, lite splittrat och jag vet inte vad jag ska prioritera. Jag läste detta och hittade Våldtäkt & Romantik – En berättelse om kvinnlig sexualitet av Katrine Kielos här på biblioteket. Jag har lite hopp om att den ger kraft och agens och inte bara ökar på känslan av maktlöshet inför frågan. Samtidigt håller jag på och läser Hypnotisören av Lars Kepler och den känns fullt möjlig att sitta i några timmar i soffan med. På spårvagnen läser jag Kärlek hur fan gör man av Bob Hansson och ”mormorsboken” ligger hemma och skriker på uppmärksamhet.

Stressande faktum: Jag har ett oklart antal låneböcker hemma som bör lämnas tillbaka. Det är svårt att komma ihåg och orka fixa med det på morgonen för att hinna lämna in dem på vägen hem, eller att gå hem och hämta dem och gå upp och lämna dem innan jag fått i mig mat. Jag skjuter på det och det stressar i bakgrunden. Gissar att fredag är en bra dag för att faktiskt göra det.

Priset på vatten i Finistère – Bodil Malmsten

Jag får känslan av att Bodil har en anteckningsbok och skriver det hon tänker, ungefär som jag gör när jag skriver dagbok. Funderingar, reflektioner, tankar. Till viss del med utgångspunkt ur det som händer här och nu och till viss del runt känslor, tankemönster. Priset på vatten i Finistère är en reflekterande bok. Jag är ovan vid berättarstilen, men tror att jag gillar det.

Det står att boken är fiktiv, men känslan som den ger är att det är ett stycke verklighet som beskrivs, ett år från Bodils egna liv. Sån är känslan. Jag funderade en hel del kring var gränsen går mellan fitkion och biografi – allt kan ju vara påhittat, eller så är bara delar påhittade, vad vet jag.

Boken drog inte i mig, jag ville inte läsa vidare, veta vad som händer sen, det var mer så att jag trivdes med att läsa den, att jag gärna läste lite till för att det var sympatiskt, som ett trevligt sällskap.

Svinalängorna – Susanna Alakoski

Jag har ett ”problem” när det kommer till att skriva om böcker jag har läst och det är att jag själv inte gillar att få veta för mycket om en bok innan jag läser den. Jag tycker det är svårt att veta vad jag ska peka på. 

Om Svinalängorna, vill jag mest säga
– Den är bra, läs den!
Det säger ju dock ganska lite om boken, vi kan ju ha olika smak. Min chef här tyckte tex att den var tråkig och kunde inte ta sig igenom den.

Så jag förtydligar; Den här boken berättar ”verkligheten” från ett barns perspektiv. Ett barn som lever i en familj med alkholiserade föräldrar och där många omkring lever under liknande förhållanden. Området, det som Svinalängorna syftar på är ett område för samhällets bottenskikt. Leena har två bästa vänner och en hund att ty sig till. Hon tar ansvar och försöker hålla ordning på sin familj. Hon lyckas på något sätt hålla sig flytande och boken inger någonstans ett hopp.

Sen har vi språket, jag gillar språket, men har lite svårt att sätta fingret på varför. Dels gillar jag leken med ord och att vissa saker upprepas i ännu en mening. I början samlar Leena på ord, svåra ord som ”plastmatta, parkettgolv, nykterhetslöfte, p-pillar och kondom”. Känslor och reaktioner förklaras utan att förklaras, det är sättet som de beskrivs på som gör de levande – jag gillar det. Jag vill också skriva så. Det är en tanke jag får. Jag vill kunna skriva såhär, så att känslorna och beteendena kommer till ytan utan förklaringar.

Socialrealism, vardag, misär och hopp. Och ett vackert språk, gillar du det så gillar du den här boken!

Hypnotisören – Lars Kepler

Efter att ha läst detta så blev jag sugen på att läsa Hypnotisören av Lars Kepler och detta trots att jag då helst vill läsa ”snälla” böcker just nu. Jag har missat hypen som de pratar om, tror jag levt lite i mediaskugga ett tag. Och efter att jag läst inlägget så gick jag förbi en bokaffär som ägnade ett helt skyltfönster åt endast den här boken, absurt.

Det är något visst med deckare som gör att jag gillar dem, när de är bra, trots att de verkligen spelar på rädslor och ”onda män”, det är vanlgiast att det är en man som är förövare – i alla fall i de böcker jag läst. Precis som i verkligheten alltså. Fitkionen speglar verkligheten och deltar i reproducerandet av den samtidigt, knepigt det där. I vilket fall så blev jag alltså sugen på att läsa den här boken, men på dagtid. Att läsa en sådan bok nattetid, när jag redan tycks komma på allt möjligt att vara rädd för när jag ska sova skulle bara vara korkat.

 Och, jag har turen att jobba på ett bibliotek, och chefen tyckte att vi självklart ska köpa in den, eftersom den kommer efterfrågas – pga hypen. Hon föreslog även att jag kunde sätta mig först i kön, så när boken leveras från bokus är det bara att sätta tänderna i den… hoppas att det sker innan torsdag så kan jag ha den som semesterläsning.

Tipsa mig om: Snälla böcker med djup, vardag, gärna i Sverige, nutid.