Gun-Britt Sundström

Det var längesedan jag läste så mycket och med sådan glädje som de senaste veckorna. Det började med att en vän tipsade mig om Maken, av Gun-Britt Sundström vilken jag slukade med förundran över att det har skrivits en bok som har ett bra språk, handlar om relationer som pågår, tar upp problematiken kring tvåsamheten, har med politik och forskning och könsroller och en mängd referenser till olika författare, filosofer och bibeln – och så har jag aldrig hört talas om boken. Det visade sig att både min mamma och min moster och flera andra läst den då den kom ut, på 70-talet. Jag fortsatte glatt med andra böcker som Sundström skrivit. Jag travade iväg till stadsbiblioteket och plockade med mig alla böcker som fanns där, Lättbok, Klippt och skuret och Balkongbok. Nu är de lästa allesammans. Klippt och skuret var den som slog an minst hos mig, troligen för att det mesta var hämtat ur tidningsklipp som troligen gjorde sig bättre i sin kontext. Balkongbok har jag suttit och läst på balkongen och den tyckte jag verkligen om. Och så beställde jag hennes senaste Bitar av mig själv och Maken för att jag vill ha den hemma. Även Balkongbok skulle jag vilja ha, men den finns inte i nytryck så jag har för första gången på mycket länge känt lust att gå runt på antikvariat och letaletaleta efter den. Jag vill ha den, att bläddra i. Och på listan över böcker att kolla upp ligger nu För Lydia högt. Samtidigt vill jag verkligen inte att det ska ta slut. Hon har inte skrivit mycket under senare år och kanske inte kommer skriva mer heller. Så kan det ju vara, men jag vill läsa mer. Så om någon känner till någon annan författare som på något sätt påminner så tipsa gärna och beskriv på vilket sätt det påminner.

Emma Goldman!

Jag läser Den dansande agitatorn vilken innehåller några texter av Emma Goldman i urval och jag är överväldigad. Det är så bra. I synnerhet de texter som handlar om hennes liv. Nästa bok att beställa på biblioteket blir Anarkistiska minnen eller Living my life, den senare får jag nog köpa dock, om jag vill läsa den. Och den verkar inte finnas i översättning?

Uppsats vs Ronja

Vid frukosten hörde jag att Lena Nyman är död och ville hitta klippet från Ronja där hon sjunger vargsången, det gick inte så bra. Istället hittade jag klippet från då Mattis har fångat Birk och när Ronja försvarar den senare och det hela slutar med att Mattis säger att han inte har något barn. Och oj vad berörd jag blev, satt här med tårar rinnande och starka känslor. Funderar på om det mest av allt handlar om nostalgi, eller om det även är annat. Det är en stark scen och vad är det den slår an hos mig?

(3.20 in kommer det som fick mig att gråta..)

Nu har jag som plan att sluta titta på Ronja-klipp och övergå till att fokusera på uppsatsen igen. Igår fick jag till en bättre problemformulering och ett par hypoteser, vilket kändes väldigt bra. Idag ska jag fokusera i första hand på vilka korstabeller vi ska lägga mest krut på och sedan reda ut i röran kring tidigare forskning och offentliga dokument.

Det jag helst skulle vilja göra är dock att sätta mig i soffan och läsa i Arbetssamhället, men det får vänta tills ikväll.

Att skapa arbete

Jag tycks börja min väg in i ett yrkesliv med att en kritisk granskning av arbetets plats i vårt samhälle. Boken jag läser heter Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin och börjar med att ställa frågor kring det absurda i att ”skapa arbete”. Begreppet arbete problematiseras också, men om jag nu för enkelhetens skull väljer att tolka arbete som lönearbete, dvs något vi gör för att få lön för att kunna försörja oss å ena sidan och å andra sidan något som behöver göras för att samhället ska fungera. Så är det framförallt i relation till det senare som det blir absurt. Det vill säga att skapa arbete borde handla om att skapa fler/mer/större behov, eller att utföra arbeten som inte behöver göras. Kanske? Sedan funderade jag vidare kring stressen inom den offentliga sektorn – där bör det finnas möjlighet att låta folk arbeta och behövas. Men troligen är det inte intressant eftersom det inte enligt den kapitalistiska logiken ”genererar värde” (pengar). Fast vad genererar pengar egentligen? Och hur mycket pengar behöver vi ha i rullning. Mer antagligen, om vi hela tiden skapar mer behov för att folk har rätt till arbete. Jag kommer förhoppningsvis kunna prata något mer strukturerat kring ämnet efter att jag har läst ut den här boken och pratat om tankarna med ett antal vänner. Det är i alla fall ett av mina mål.

Nu är klockan sen och det är dags för sömn, imorgon skall jag söka ett jobb samt planera uppsatsarbetet.

Startade dagen med pennskaftet

Jag har läst ungefär halva Pennskaftet och jag inser för varje gång som jag läser om engagerade kvinnor i början av 1900-talet att jag gillar det skarpt. Innan Pennskaftet har jag läst främst biografier, men nu blir jag intresserad av att ta reda på fler skönlitterära böcker från den tiden om just politiskt engagerade kvinnor. Både om kampen för rösträtt, vilket är det bärande temat i Pennskaftet, och om engagemanget för att intressera kvinnor för politiken när rösträtten väl var ett faktum. Jag tänker bland annat på den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad.

Pennskaftet handlar även om kärlek, på ett sätt som troligen var nytt för den tiden, men som känns ganska mossigt i mina ögon. Det är intressant i vilket fall, men jag följer berättelsen om rösträttsarbetet med större fascination. Jag tänker även att det går att hämta inspiration därur om man, som jag, gärna vill engagera sig och påverka – inte minst efter valets utgång. Jag har börjat fundera lite på vilken, eller vilka frågor som jag verkligen vill engagera mig i och att jag ska våga ta i dom även om dom känns svåra och jag har en tendens att fastna i alltings komplexitet.

Jag läser Pennskaftet för att jag är med i den feministiska bokcirkeln på Gamlestadens bibliotek och jag är riktigt glad att jag valde att göra det.

Om att plugga och funderingar kring att ta hand om sig själv och engagera sig för samhället i stort

Jag fick tipset om att åka till biomedicinska biblioteket och plugga, för att de som pluggar där är seriösa, alltså blir stämningen seriös. Och för att det är lugnt och inte så mycket folk, ganska litet. Så jag testade idag, bestämde tid då jag skulle vara där och satte klockan, i hopp om att det skulle bidra till den seriösa inställningen. Det gjorde det nog, trots att jag försov mig en halvtimma och var framme en timma senare än planerat. Två och en halv timma senare hade jag ändå hunnit läsa en hel del och hade även gjort en hel del anteckningar. Teorin, vi tappar bort teorin med jämna mellanrum, den faller liksom undan, tappas så fort lusten och inspirationen tar över. Jag bestämde mig för att inte låta det stoppa mig den här gången, vi får fixa till teorin efterhand, nu ska här läsas och skrivas. Uppsatsarbete är inte linjärt. Punkt.

På vägen till och från läste jag Självkänsla nu! vilken jag hört en hel del bra om, vilket gjorde att jag plockade med mig den sist jag jobbade trots att den känns klämkäck och omslaget gör mig allt annat än positivt inställd. Om det bara var för mina egna fördomar så skulle jag kategoriserat den boken till en i mängden av alla självhjälpsböcker som inte är något att ha. De jag brukar sortera bort i sökandet efter de vettiga – för jag tycker att det finns vettiga böcker som handlar om praktisk psykologi och som jag kan ha nytta av i mitt liv. Efter att ha läst kanske en tredjedel så är mitt intryck att den har något vettigt att säga, men att lite för mycket tid läggs på fel saker för min smak/mitt behov. Men, jag kommer läsa ut den. Kanske stärkt i den riktning jag ändå går.

Jag var på en Mikael Wiehe spelning för några veckor sedan, på Liseberg, och den var bra på sitt sätt, men en sak reagerade jag på och det var att han sa att man måste välja mellan sig själv och kollektivet. Jag minns inte vilka ord han använde, men poängen var i alla fall att man inte kan ta hand om sig själv och om ”det allmännas bästa”, eller om ”ett samhälle där alla har det bra”. Och jag förstår verkligen inte logiken. Ju bättre jag mår och ju mer jag jobbar med att mig, ju mer ork och kraft har jag att på ett seriöst sätt engagera mig i samhällsdebatten. Mitt engagemang blir dock mer komplext och något mindre hårt än Wiehes, men blir det sämre?

Såhär är det att vara bidragsberoende i Sverige 2009

Varje månad, senast den femtonde, så ska jag lämna in ett papper till socialkontoret med info om inkomst, min hyra, försärkning, el-kostnad, ev. medicinkostnader och om jag behöver pengar till något extra. En gång bad jag om pengar för glasögon – de billigaste glas-glasögonen utan specialslipningar och med billgaste bågarna skulle jag få. Jag har såpass mycket synfel att det inte funkar, jag skulle se ut som en insekt. Som tur är har jag en vänlig vän som hjälpte mig. Glasögonen kostade 4000:-, enligt Synsam var de billigt och de hade inte gått att få ett par billgare, de skrev de till min socialsekreterar, det spelade ingen roll. Från soc fick jag 2500:-, resten betalar jag av med 200:- varje månad till min snälla vän. I maj gick mitt kylskåp sönder, all mat frös och jag fick köpa ny mat. Jag bad om 300:- extra för det, det fick jag inte – det ska grundnormen räcka till tydligen.

Sen i maj så jobbar jag, praktik, på ett bibliotek fyra dagar i veckan, den femte skriver jag på min uppsats. Det är heltid. För detta får jag ca. 4000:- från försäkrningskassan. För att få de pengarna så måste jag skicka in ett papper som jag fyllt i och som någon på praktikplatsen skrivit under, varje månad. Jag meddelar soc vad jag får och får lika mycket mindre från dem. Ett papper extra, heltidsjobb och inte ett öre mer att leva för.

Var tredje månad får jag en stor hög med inbetalningskort från CSN, då måste jag skriva till min socialsekreterare och be om ett papper på att jag har soc, fortfarande. Det pappret ska jag skicka in till CSN så att de alldeles säkert vet att jag är för fattig för att betala sisådär 1000:- per månad. Under tiden ökar min skuld till CSN duktigt varje år. Just nu är min skuld till CSN 300 949:-.

Vad har jag då att leva för varje månad?

Jag brukar få runt 8000:- från soc, 3700:- går till hyra. När alla räkningar är betalda brukar jag ha mellan 2000:- och 2500:-. Riktigt bra månader har jag 3000:- kvar att leva för, då bör jag egentligen spara så att jag tex har råd med spårvagnskort. Det fungerar helt ok att leva för den här summan pengar i ett halvår eller så, men efter en längre period så börjar det bli svårt. Det ska räcka till kläder, men jag förstår inte hur. Ett par strumpor, eller en billig t-shirt är väl ok. Men byxor till exempel, de brukar kosta si sådär 500:- och det har jag inte råd med. Jag har ärvt och fått byxor senaste åren. Det samma gäller skor. Födelsedagspengar brukar även de få gå till kläder.

Nu kollade jag precis mitt konto, jag hade fått in skatteåterbäringen – det jag betalade för mycket i skatt förra året 1697:-, det måste jag meddela soc, så att de kan dra den summan från nästa inbetalning. Det känns förjävligt, att jag betalade för mycket i skatt, på en mycket låg lön och när jag får tillbaka den nu så resulterar det i absolut ingen förändring i min ekonomi. Jag hade gärna haft de 1697:- då istället om jag nu inte får dem nu.

Förra gången jag hade soc så fick jag även 1000:- i bostadsbidrag de 6 första månaderna. Sen fick jag ett jobb, på det jobbet tjänade jag mer än 77000:- brutto på de resterande 6 månaderna (jag tror summan var lägre då, för ett par år sedan) . Pga denna summa pengar, som jag knappt kunde leva på, så är jag nu återbetalningsskyldig till försäkringskassan. Om jag får ett jobb senare i år så kommer jag även bli skyldig de 3000:- som jag fått i bostadsbidrag i år.

Ett hett tips är att se till att inte behöva gå på soc första halvan av året, då tvingas man nämligen söka bostadsbidrag, om man sen får ett jobb så måste man betala tillbaka det. Om man istället har ett jobb första halvan av året och sedan måste vända sig till soc, då måste man även då söka bostadbidrag, men det kommer man då inte få, eftersom man tjänat pengar tidigare. Då blir man inte återbetalningsskyldig.

Jag har haft otur och varit beroende av soc fel halva av året, dålig planering?

77 000:-, det är ca 54 000:- efter skatt, det blir 4500:- per månad. Om man tjänar 4500:- per månad och har en hyra på 3700:- så har man 800:- kvar. Då får man inget bostadsbidrag.

När man har fulltidspraktik och inte har någon a-kassa så får man ca 4000:- från försäkkringskassan, vad är det för en summa? Den går inte att leva på så hur kom de på den?

Bara bröst!

Det är nu ok att bada utan överdel även för kvinnor på badhusen i Malmö, jag är inte helt säker på om det ändå var ok för badhusen att bestämma egna regler. I vilket fall så är det en viktig första seger och det har startat en debatt kring frågan. Och det är hemskt att läsa vad folk skriver.

Här är några påståenden:

Kvinnor kommer jämföra sina bröst med andra

Och det kan inte kvinnor isf göra i omklädningsrummet, utan det finns en magisk gräns när man går in i simhallen då man plötsligt börjar jämfra tuttutseende?

De kommer locka dit ”fula gubbar” och därför så kommer det bli svårt för kvinnor och barn att gå och bada pga detta

Kom igen! Det är väl för i helvete inte kvinnor uppdrag att vara tillräckligt anständiga för att inte locka män att bli idioter?

och detta står i en kommentar till en meteroartikel:

För det andra har vi inte bara i år fått läsa om hur många sexuella övergrepp av bara fasen på simhall, hur blir de nu med lökarna på frigång.

Nästa fråga man ställer sig, det är ju kultur i vissa länder o våldta kvinnor som inte har slöja eller helt kroppstäckande, hur skall nu bara bröst få alla redan oroväckande trender att bli mindre.

Människan rättfärdigar mer eller mindre att män våldtar kvinnor om de inte täcker över sin kropp. Det är den ena tolkningen, den andra är att alla dessa kommentarer och reaktioner som är förtäckta hot är ett sätt att hålla kvinnor på mattan – våga inte ta plats för då riskerar ni att våldtas.

Snacka om att den här kampen är viktig att föra!

• En bra krönika i GP